.

Jag tänker, vad spelar egentligen roll?
Vad är äkta? Vad är onödigt?
Är det alltid rätt att låta känslan ta så mycket plats?
Kan man döma den som ger upp?
Finns kärlek där fast man inte känner den?
Kan man släppa den ifall man känner den?

Hur högt står ett huvud som gång på gång gör en annan besviken; olika skepnader och samma känsla av att ha felat varje gång. Fast fela kanske man aldrig gjort. Fela, sitter inte den bedömningen subjektivt? Varför då lyssna till den egna om den är den negativa?

Hjärta. Javisst, jag har det för flera, för mig, för saker ämnade för mig att älska. Men inte vet jag vad som menas med ämnad, har jag själv valt? Varför väljer man någonsin ett som gör ont?

Och varför väljer man bort lite ont mot otroligt fruktansvärt ont?
I vilket fack sitter den som en gång tillhörde samma platta jordyta, för alla är vi i fack, i andra, i förutfattade meningar, i uppfattningar.
Fel fack. Om fel fack tar kål på oss borde vi väl bara byta fack själva. Det är ändå inte på riktigt, påhittat, ord av människan. Men ska man dra det så långt så undrar jag återigen

vad är äkta?
Det som glöms, bleknar, blomstrar, förträngs, märker..

ALDRIG MERA. Vi kan lova om och om igen men löften förlorar innebörd hela tiden. Vi bara låtsas som att det spelar lika stor roll nästa gång vi säger det.

Jag lovar.
Inte för att jag kan minnas något löfte.

Den här texten handlar om allt, och den handlar om dig. Ja, exakt, spelar faktiskt ingen roll vem som läser det här som jag skrev med vissa personer i åtanke, nej, för det handlar om mig. Och dig. Och den där. Det handlar om det man inte talar så mycket om längre. Det handlar om vad vi vet och vad vi inte vet. Det handlar om att det krävs så lite för tårar att ta sig ut, så kvickt att jag nästan inte hänger med själv.

För vissa är ämnade, av oss själva måhända, att alltid fortsätta. Jag vet inte vilka. Det vet du. Du vet nog därinne. Jag vet inte. Jag vet bara för mig. Mig själv... vilken nytta det nu gör för någon annan, när vi är nio miljarder. Men jag ska kanske inte dra den parallelen för jag tänker på folk jag kan relatera till och jag kan nog inte relatera till flera miljarder. Nej, bara den mängd människor som rör sig om varandra härikring. I åratal, möten, återblickar, minnen, nuet, bortglömt. Alltid kvar.

Alltid.
Mitt alltid är den tid jag lever.
Så för mig kommer du alltid finnas kvar.