.

Tänker på min musikaliska ådra och inser att den inte sträcker sig bortom en rätt schysst sångröst. Jag har så himla svårt att lära mig spela instrument, vare sig det är någonting simpelt på gitarr eller ett kort stycke på pianot. Jag önskar att jag vore tillräckligt envis för att bli riktigt duktig på sistnämnda en dag.

Men, ett instrument kan jag ju!
Med detta har jag uppträtt med inför en by på Borneo, suttit vid en flod vid regnskogen och spelat samt försökt mig på att spela på risvinsfyllan. Jag talar självklart om: GONG!

Jag är "andra" gongspelare, vilket innebär att jag sitter och slår i takt på gong nummer två när det hänger sex stycken på rad. Det var min värdmamma i Penampang som fick för sig att jag och några andra i gruppen skulle lära oss, hon själv var förste gongspelare i en grupp som brukade spela på bland annat bröllop i närliggande städer.

På exakt denna plats stod jag i början utav min resa och fattade inte vilken absurt stor del utav festlivet på Borneo som består utav gongspel. Denna by är tydligen den största producenten utav handgjorda gongs i världen.

Det bisarra med detta instrument är egentligen relativt många olika saker, men nummer ett skulle väl vara att det inte låter bra. Någonsin, alls. Inte ens när du spelar i perfekt symbios. Tänk er sex personer på rad som sitter på varsin stol och slår i olika takt på varsin Gong. Det blir inte bättre än så.

När du dessutom dansar till detta genom att stå med armarna rakt ut och låta som en örn, förmodligen medan någon tvingar i dig Tigeröl (true story) så kan ni ju bara föreställa er att helheten känns lite milt surrealistiskt.

Synd för mig att jag inte kan utveckla min talang här hemma, tur för alla närvarande.