.

Om jag bara kunde ändra allt. Eller någonting.
Vart börjar man?

Hur förklarar man saker som är helt självklara för de som är blinda?
Hur når man in till någon när endast innerlig vilja inte fungerar?
Hur tar man sig igenom så mycket på en och samma gång?

Kan jag verkligen stå med båda fötterna på jorden livet igenom, när jag vet att jag kommer bli slagen upprepade gånger? På personligt plan, på globalt plan, på lokalt plan. Jag absorberar mer än jag kan ta in och jag är känsligare än vad jag ofta känner att jag orkar med.

Jag har i hela mitt liv avundats folk som är passionerade, som brinner för det dom älskar. Jag har betraktat mig själv som handlingsförlamad och medioker, utan några särskilda intressen egentligen. Inga som har inspirerat mig till att alltid ta fler steg. Men så har jag insett att vara passionerad inte behöver innebära att man går och lär sig piano på ett år, tar OS guld eller lever fattigt för att få leva på att måla tavlor. Det kan faktiskt vara så att man helt enkelt bara ger sig själv till det man bryr sig om.

Så ja, det tog mig kanske tjugo år att förstå att jag är passionerad.
Men det är en insikt som ger mig lite ro. Som ger mig lite hopp. Som ger mig tro och förväntningar om någonting fint i framtiden. Och det behöver jag just nu. För jag är fullt medveten om att smärta går över, tankar skingras och jag kunde haft det mycket värre. Men ändå sitter jag här och är ledsen över saker som jag inte vet om jag kan göra så mycket mera åt just nu.

Då är det skönt att tänka att jag kanske kan göra någonting åt någonting i framtiden.