.

Flicka i Mumbai. Foto från gundekomiran.com

Så en dag föds de. Jag tänker inte kalla det en vacker dag.
De föds för att få växa upp på en plats där man snabbt får lära sig vad man inte är värd. Man får lära sig att skitjobb för småpengar är någonting man ska vara tacksam för. Man får lära sig att barndomen inte alltid kan vara lycklig. Man får lära sig att det inte är alla som har möjligheten att gå i skolan och lära sig läsa och skriva. Man formas in i en hopplös framtid. Har man oturen att födas kvinna får bördan bäras tyngst.

Det finns de som aldrig har hållit pengar i sin hand. De som inte kan ta jobb som innebär att man måste kunna förstå texter. De som kanske vet innerst inne att livet inte kommer att bli enkelt. Kanske är de också illa medvetna om att det faktiskt inte hade behövt vara så heller. Om de bara hade fötts på en annan plats. Med ett annat kön. En annan kultur. En annan hudfärg. En högre klass. En annan religion.

Häromdagen berättade någon för mig om en tre bröder i Indien.
De levde under extrem fattigdom, och ibland på nätterna blev det minusgrader. De hade bara ett lakan att tillsammans dela på för att få värme. De är alla värda mer än en tredjedels lakan under kalla nätter. Men jag tror inte att de får höra det.

Att de alltid är värda mer.
Att de har samma rättigheter som den med högst utbildning, finast hus, mest mark, störst inkomst, mest makt. Det finns ingen fattig som borde vara fattig. Ingen hemlös som borde ligga på marken. Ingen kvinna som är underlägsen någon man. Ingen färg som lyser mindre än någon annan. Inget rop på hjälp som inte borde höras. Ingen sjuk som bör vara sjuk.

Det verkar heller inte finnas någon värld som inte är orättvis.