Soft, soft or cruel
Så jag sitter på min säng, med mitt rufsiga hår och ett par badshorts. Jag sitter alldeles opretantiös och går in för avslutningen på min vecka i ensamhet. Otroligt vad fort den här sjukveckan har gått egentligen.Normalt så klarar jag inte av att vara ensam med mig själv längre stunder. I varje fall inte i hela dagar. Det når alltid en punkt där jag börjar släntra in i min negativa värld, och på något sätt har jag alltid lyckats ursäkta det. Men den här gången har bara varit dötid vid TVn, och en del funderingar som faktiskt bara har flutit med rätt harmoniskt.
Jag vågar säga att jag har växt ännu mer. Jag har växt med mig själv. Man skulle ju kunna tänka att det är en självklar sak att kunna vara ensam med sig själv, men så är det inte när man en gång bara varit sin egen motståndare. Det var flera år sedan nu, men vissa saker lever med en lite för länge.
Har ni tänkt på hur mycket vi förändras? Vilka vi var förut?
Jag är ny, på sätt och vis. Och jag tror på att människor förändras.
Nu lyssnar jag på fantastiska M83 och friskförklarar mig själv officiellt.
Kommentarer
Flemman säger:
Tro mig, vet EXAKT vad du menar :P Tyvärr, ska ja kanske tillägga också :P Men visst är det underbart ändå att blicka tillbaka och inse hur man förändrats och växt som människa? Det känns jävligt tillfredsställande, vetskapen om att man faktiskt kan ändra på saker och ting och ta sig nånstans här i livet. Livet blir vad man gör det till, och vad man än vill ha ut av sitt liv så är det möjligt att uppnå :)
Flemman säger:
Krya pårej, förresten :)
Annika säger:
Att blicka tillbaks och bara kunna glädjas åt förändringen istället för att gräma sig i det som var då känns helt jävla guld. Som du säger, tillfredställande. Så rätt Flemman;) vi är duktiga du å jag haha:D
å tack, jag är frisk nu,yay!
Linn säger:
Det tror jag också. Verkligen! Och tack gud för det.
Trackback