.

Ibland känns det som att man är slav under sitt eget liv. För man måste leva det, hela tiden. Jag skulle lätt kunna tänka mig att radera de närmsta veckorna. Sudda över kalla December, skippa Julafton, blunda för allt snack om ett gott nytt år.

Skiten har ju på senaste tiden radat upp sig i givakt och bara hånler mot mig konstant.
Jag undrar varför så mycket händer på samma gång. Det känns som att någonting är ute efter att bryta ner mig, samtidigt som jag ändå kommer att sluta upp som en starkare person. Men det är ju först i den där jävla slutändan som kommer avvakta med sin entré.

Jag tycker bara att jag har haft tillräckligt med piss i mitt liv, mitt nya kapitel var ju mycket vackrare skrivet. Blad som fylldes mer med glädje än motgång.

Klart jag klarar mig.
KLart jag har stöd.
Klart det kunde vara värre.
Klart det gör ont.
Klart det är orättvist.

Det är klart att jag hatar det här.