.

Jag betraktar min trasiga byrå lite uppgivet. Luckan längst ner har sedan länge ramlat av helt, och som om denna tragik inte vore nog så har nu även botten på mittenlådan gett upp och fallit ner. Jag ser mig om. Högar av kläder pryder min säng, och fåtöljen i hörnet går knappt att se under alla plagg. Jag behöver den här byrån.
Så tänker jag för mig själv: Vad skulle Ernst ha gjort?

Och med ett stort mått inspiration inser jag att det enda rätta är att med ett mysigt leende dra på sig arbetsshortsen och get to work. Han hade säkert också hukat sig framför sitt verk och med en len stämma förklarat att "resultatet blev mycket gosigare än väntat till och med. Jag ska nog linda in mig i en yllefilt och slå mig ner med en god bok, här i mittenlådan". Sedan hade han blickat in i kameran och låtit leendet vila i en varm position, innan han varsamt krupit ner i sin älskade byrålåda.  

Min motivation är att med viljan går allt, och förhoppningvis också med lite silvertejp och användning av hammare och spik. Jag har aldrig varit en händig person, men jag kan bli! Med Ernst på näthinnan sätter jag igång.