.

När jag berättade för mamma och pappa på skype igår att den ena fågeln faktiskt tar sig friheten att promenera fritt i trädgården så efterfrågades genast en video. Praktiskt nog så bestämde fågeln sig för att ikväll var en fin kväll för att ta en liten vända i trädgården så han vandrade förbi oss, poolen, över gräsmattan och klättrade upp på en utav stolarna i trädgården. Där satt hen en stund (jag vet inte könet, fattar ni hen-motståndare nu att det finns en praktiskt logik anvädning utav ordet? Tackar) innan hen blev rastlös och stal Ronjas bläckpenna som blev brutaliserad. 

Det är faktiskt väldigt mycket som händer här på dagarna. Imorse fick hundarna spjuck och badade vilt i poolen, den enda stal bollen, den andra slängde sig efter och morgonen fick helt enkelt lov att påbörjas till ljudet ut av plask, skall och diverse grymtanden. Benji (labradoren) brukar efter sitt bad gnida sig mot utsidan av vårat hus, ska fota någon dag för man ser en tjock, smustig rand längst hela väggen där han brukar torka sig. 

Jag mår så bra av djur. När Benji kommer och dregglar i mitt knä och jag säger "förhelvete Benji, flytta på dig" så roas jag ju mest egentligen och tycker det är helt förtjusande att djuren hela tiden vill vara nära och mysa. 

Vill bara förklara att det här är ett dårhus. Jag vaknar minst en gång per natt av att hundarna får tuppjuck. Dom börjar skälla hysteriskt och ibland så flyttar dom runt saker här utanför. Jag har inte vant mig vid att sova här ännu så jag slits ur min sömn och vaknar förvirrad. 
Varje morgon, runt 06, börjar fåglarna. Och papegojorna. Duvorna och liknande svensson-fåglar sitter i träden kring huset och göra samma melodi om och om och om och om igen. Det går "dudu - dudu- dudu" oavbrutet hela dagarna. Papegojorna mittemot, typ 10m från min säng med bara en tunn trädörr mellan, skriker. Alltså den gröna försöker härma hundarna som skäller så tänk er ett hundskall men extremt gällt och högt, helt hysteriskt under en lång stund. Den gråa är också aktiv. Just nu sitter den och kuttrar gulligt en sekund sen brister den ut i att låta som en ringsignal och börjar därfter prata. Ibland ropar den på hundarnra "Charlie, come!".

Imorse fick jag hejda min impuls att ta buren och springa in i värdparets hus, med fjärdrar flygandes och panik i fågelns ögo och bara vråla "I CAN'T TAKE IT ANYMORE PLEASE!". Jag föreställer mig att jag skulle spika fast buren i golvet i deras sovrum eller något annat överdrivet och dramatiskt...

Ja. Sådana här morgonar där man har varit uppe sent efter en trevlig kväll med vänner så vill man ju vakna harmonisk. Men jag somnar med hörlurarna i för att stänga ute alla ljud och jag vaknar förbannad.

Här får ni bilder på källan till ren ondska:

 Psst.. Visste ni att? Idag flyger Emil till Sydafrika!!! 
Han ska vara i Kapstaden en vecka med en vän innan han kommer till Potch och jag försöker verkligen intala mig själv att det är bättre att jag stannar här och kommer före i plugget så att vi har mer fritid när han anländer. Plus att det är kostsamt att flyta till Kapstaden för bara några dygn och dom pengarna kanske kan användas när han och jag t.ex hyr bil här. Lyllo er som får höra hur jag resonerar. Måste vara fascinerande. Ha en bra fredag. 

Förjävla goa grisar det där...

Jag måste bara inledningsvis påpeka att bilden längst ned togs 5/3 2003. Det är tio år sedan. Det är galet för mig at tänka att det var så länge sedan som jag var nybliven tonåring och spenderade minst två dagar i veckan i stallet med herren ovan.

Han var ett ett polsk halvblod som hette Campari, och som på den tiden redan hade fyllt 22 och därför förmodligen inte lever idag. Vi var väl egentligen aldrig någon perfect match. Han var ofta tjurig när jag ville gosa. Ibland kom han inte till mig när jag jagade runt honom i hagen. Vi hade inte särskilt många ridvägar att välja mellan så ofta suckade han djupt när jag svängde in på ridstigen bakom åkern för att traska längst sjön upp mot travbanorna. Aldrig var han så trött som när jag försökte ta in honom på ridbanan för ett dressyrpass. Det var helt enkelt inte hans grej att syssla med den typen utav ridning som jag ofta hade önskat.
Men han var ändå min räddare. Och jag tror han fattade att jag tyckte väldigt mycket om honom. Det var de där sällsynta tillfällena då han lät mig stå och kramas, där han blev glad när jag passerade hagarna påvägen till stallet, där han energiskt följde med mig på våra små äventyr. 

Jag saknar verkligen hästarna. Stallet har alltid varit en plats som har gjort mig väldigt gott. Jag är inte den mest rutinerade ryttaren, jag är ganska feg och mitt tålamod är lika begränsat som mina ben är trötta efter ett ridpass. Men hästar är den bästa terapin på jorden och det finns inte mycket som är så bra som när ett ridpass går bra. Så är det bara. Hästtjej för alltid, även om det var många år sedan jag gjorde någonting utav det. 

 

Livets små glädjeämnen kan vara ganska.. särskilda. För lite drygt en månad sedan så såg jag en giraff som envist skulle ner i ett hål o marken. Den vandrade först, till synes planlöst, omkring på den stora slätten. Helt oväntat stötte den sedan på ett hinder i form utav en bred grop. Den tittade ner. Sedan tog det inte många sekunder innan den klev ner och stannade där i. Jag undrar varför evolutionära överlevnadsinstinkter ber ett fyra meter högt djur kliva ner i en grop där den varken kan gömma sig eller komma upp utan ansträngning.

 

Den såg, i ärlighetens namn, rätt dum ut.

 

Ja, alltså jag GÖR inte så mycket nu i dagarna förutom att vandra mellan vänner och ordna i lägenheten. Idag blev det en tur till kohagen för att fresta några utav dessa korkade djur med morötter. Det gick sådär. Då undrar ni kanske "hur kan det gå sådär att mata en ko med en morot?". Då ska jag svara er; för att de förstod inte att de kunde äta moroten. De stirrade länge, och de stirrade väl. En utav dem åt seda men tappade moroten och glodde förvånad på den oranga tingesten på marken. Den låg kvar tills vi plockade upp den.

Tänk så befriande att vara en så enkelt fungerande varelse.
Imorgon inviger jag universitetstermin no 3 och jag har inte funderat särskilt mycket över det. Märkligt måhända, eftersom att mitt enda syfte med att bo här nere är att faktiskt studera. Jag börjar långsamt förstå att den sommar jag knappt upplevt som en sommar har börjat lida mot sitt slut. Det är september, det är plugg, det är smockfyllda campuslägenheter och det är kvällar med te och kära vänner.
Värre hade jag kunnat ha det.

Att promenera med en hund, rida en stund, massera en häst, ta en kaffe i solen medan hästarna betar under äppelträden i den tryckande värmen. Avkoppling.