.

(Mitt förslag är att ni klickar på play och låter videon längst ner rulla medan ni läser)

Jag tror jag seriöst har funnit en ny kärlek. Kärleken till det coolaste djuret i ekosystemet, I give you; Sengångare!

Allvarligt talat, det är helt sjukt. Det här djuret gör ingenting. Det ser ut någonting från en främmande planet, och det spelar ingen roll om den bara hänger i ett träd. Det är bara för jävla kul att beskåda. Jag har just sett på videos på sengångare som simmar, går över gatan, kliar sig i skrevet. Allting har roat mig till den graden att jag sitter själv vid datorn och brister ut i höga, genuina skratt.

Bara se hur den sitter i en låda.

Jag har ingenting att ge er den här morgonen förutom ointressanta små funderingar kring min inte så glamorösa vardag. Så vet ni vad ni får för att jag är så sanslöst godhjärtad?

Den här videon att ha med er i minnet heeela dagen.

Jag måste ha en sån. Jag och Bella diskuterade och kom fram till att vi skulle trivas fruktansvärt bra om vi fick bo i en miljövänlig hydda i naturen med varsin sån här. Så kunde vi sitta på våran lilla träveranda och kittla de små liven hela dagarna. Vilken harmoni.

KOM IGEN DEN ÄR JU SÅ JÄVLA BALL!!

Tror dock de kan vara lite problematiska att få tag på här i Sverige..

Att varje söndagsmorgon gå upp halv nio och göra sig iordning för en efterläntgad ridlektion. Att varje lov packa en väska för att bo ute på gården för att hjälpa till och som utbyte få rida lite på egen hand, kanske med favorithästen! Att tråna efter de snyggaste ridbyxorna och stolt klä upp sig i pikétröjan när man ville piffa till det hela lite extra. Att ingen komplimang är större än då någon ger en beröm för ridningen.

Det var under flera år som hästarna var en viktig del i mitt liv. Ett intresse som höll mig uppe och faktiskt tillät mig att slappna av. I stallet var jag för det mesta fri ifrån det som förstörde mitt liv i övrigt under den perioden.

Jag saknar de små liven. Jag saknar en mule som snosar i nacken när man vänder ryggen till, jag saknar att galoppera bekymmersfritt framåt, jag saknar ett par pigga hästögon som glatt ser upp över boxkanten när man kommer in i stallet. Jag sa alltid att jag inte tänkte bli en av de tjejer som tröttnade på hästarna och började prioritera annat, men nu står jag här och har ingen regelbunden hästkontakt.

Fast inombords förblir en hästtjej, så är det bara.
Jag kan fortfarande inte passera en häst utan att bli lite glad i hågen.

Får ta och bege mig ut på en tur snart tamejfan.


Sommar -05

Förstår ni varför jag döpte honom till Lucifer?