.

Jag har fastnat i solotravelerblog.com. Väldigt inspirerande berättelser och tips om att resa ensam, man känner sig uppmuntrad och välinformerad utav inläggen. Eftersom att kvinnan som skriver bloggen har en väldigt erfarenhet av resande, och är förälder, så fokuserar hon mycket på säkerhet för vi som reser unga och oerfarna.

Jag tänker direkt på misstag jag själv gjorde förra året.
Det var inte det att jag inte var försiktig, för det var jag. När det gällde ägodelar. Jag hade örnkoll på mina värdesaker och väskor, lämnade dem aldrig ur sikte och låste in dem i boxar på hostelen för att kunna slappna av när jag var ute på äventyr. Jag var ironiskt nog inte exakt lika noggrann med mig själv.

Jag skulle tro att det är en fråga om att vara eftertänksam. Att alltid tänka ett steg till när man hamnar i en situation som man ifrån början helst antar är harmlös. Jag gjorde inte alltid det. Tänkte slänga ihop lite inlägg där jag nämner några utav de huvudsakliga risker jag utsatte mig själv för under mina månader i Sydostasien.



Del ETT: Att berätta att jag reser ensam för fel person.

I södra Thailand så bodde jag 30 min busstur ifrån stränderna. Staden jag bodde i hade en stor gågata, men jag hade bokat in mig på ett folktomt hostel beläget på en minst lika folktom gata som löpte en lång bit utifrån centrum. Närmsta internetcafé låg några hundra meter bort ifrån det som redan var lite för långt bort ifrån centrum; men likförbannad ville jag ju ha någonting att syssla med på kvällarna så jag gick dit i alla fall. Ett flertal saker var lite skeva här.

1) Jag gick ut själv runt 22 på kvällen, längst en gata där de enda människorna ute var grupper utav män.
2) Jag gjorde detta iförd en kort klänning med tunna axelband. Vadän turismen vill göra med Thailand, så är det ändå så att våra lite mer avslöjande klädkoder inte passar in i alla delar utav samhällen.
3) Jag hade handväska = tydlig indikator på värdesaker.

Väl inne på Internetcafét fann jag mig bland ett gäng ungdomar som spelade Wow, så det var knappast en hotfull miljö att fördriva tiden i. Men så en dag klev en äldre man in. Han var från Amerika och inledde med att skämta om att jag måste ha hamnat fel. So far, so good. Men konversationen fortlöpte paralellt med att hans ögon scannade min kropp uppifrån och ner.

Man: So, have you eaten dinner yet?
Jag: Yes, yes I have.
Man: Ah, really.. what else can I offer you?
Jag: Absolutely nothing. I'm fine.
Man: Okay, okay..

10 minutes går.

Man: So are you travelling alone?
Jag: Yes, I just came from Taiwan and now I am here to relax.
Man: So do you wanna go somewhere later?
Jag: No, I don't.
Man: So your fine with being alone, you don't want company frome someone... Like me?
Jag: No.
Man (ser uppriktigt förvånad ut): Really? Are you sure?

Jag försäkrade honom att jag var säker.
Först efter detta insåg jag vad jag nu hade gjort. Jag befann mig ute i nowhere med en snuskgubbe som visste att jag var ensam, och som med stor enkelhet hade kunnat på mig utanför cafét för att förfölja mig hemåt eller ännu värre.

Jag vill minnas att jag vandrade hem i lite raskare takt den kvällen. Att jag insåg att medan jag gick längst gatorna i ett mörkt Thailand, så hade klockan hade passerat den tidpunkt då det är annat än herrelösa hundar och jag själv under gatlyktorna. Jag hade varit ett enkelt byte, om man får uttrycka sig så.

Detta har jag definitivt lärt mig utav, och jag blir garanterat lite generad över mitt naiva agerande när jag ser tillbaks på det idag.