.

När siluetten får ett ansikte.
När man ser saker i ett annat ljus.
När man börjar se vad som finns innanför konturer.

Vad ont det gör. Vad ledsen man blir. Vad arg man är.
Och så förblir man tills det ersätts med en matthet, som övergår i drift och en envis blick framåt, tills det slår tillbaks och vänds ut och in och springer fram och tillbaks några gånger.

Sen gör det ont. Sen blir man ledsen. Sen är man arg.
Man glömmer dock inte, så även om det negativa sticker i känsla och huvud så finns även vetskapen om att man har det alldeles för fint i livet för att det ska vara bestående.

Ikväll är det för tomt. För tomt för mig.