är mitt liv en film eller? från regissören bakom "new york waiting" kommer nu skildringen om två själar vars vägar korsades... över ett glas coca cola.
Vad gör man egentligen då en turist som tidigare handlat hos en kommer förbi med orden "this is for you" och en utsträckt hand med en lapp i? Vad gör man, när man ser att denna lapp är som en liten bit av en ganska klyschig men ändå något kittlande film?
Det var ett litet brev till mig.
Där han berättade att även om det var galet, så kände han att han var tvungen att försöka. Att han hade sett mig första dagen han anlände till Stockholm och att han redan då var imponerad utav mig, men att han inte vågat säga detta till mig. Och nu, timmarna innan ett flygplan skulle ta honom tillbaks till Tyskland, undrade han om jag ville träffa honom. Skrev att han skulle befinna sig på Trädgården till tio. Avslutade med sitt mobilnr, mail, och namn. Och en liten hälsning.
Jag tänkte lite på livet, tillfälligheter. Kunde inte riktigt minnas att jag fått något speciellt intryck av denna kille som en stund tidigare hade varit inne och köpt en svensk honung. Kunde inte komma på några särskilda skäl till att träffa honom, men det fanns ett par motton som oundvikligen gjorde sig påminda där jag stod och funderade på vad jag skulle göra. "Varför inte?" och "Inga hämningar". Motton som får tala för sig själv. En stund senare hade jag visst smsat ett "why not?", och en halvtimme senare på t-bana Skanstull klampade en lång, skäggig tysk fram med ett nervöst leende.
Så ikväll har jag suttit på en persisk bar och druckit coca cola med en miljöengagerad 29 -årig tysk iförd byxor från fjällräven och skogshuggarröd flanellskjorta. Han bor i en stuga i Alperna, studerar skog och träd, håller utflykter om biologi för barn och poliser, älskar kor och får, vill hemskt gärna åka till Nya zeeland, tycker inte om katolska kyrkan, älskar boken Flyga Drake, har varit landskapsarkitekt, var blyg och garanterade att om jag någon gång ville besöka Alperna så hade jag en plats på hans soffa. Sen vinkade vi av varandra på Slussen efter en par timmar trevliga diskussioner och en promenad genom Söder.
Det räcker för mig för att konstantera att det lönar sig att chansa.
Natti.
Det var ett litet brev till mig.
Där han berättade att även om det var galet, så kände han att han var tvungen att försöka. Att han hade sett mig första dagen han anlände till Stockholm och att han redan då var imponerad utav mig, men att han inte vågat säga detta till mig. Och nu, timmarna innan ett flygplan skulle ta honom tillbaks till Tyskland, undrade han om jag ville träffa honom. Skrev att han skulle befinna sig på Trädgården till tio. Avslutade med sitt mobilnr, mail, och namn. Och en liten hälsning.
Jag tänkte lite på livet, tillfälligheter. Kunde inte riktigt minnas att jag fått något speciellt intryck av denna kille som en stund tidigare hade varit inne och köpt en svensk honung. Kunde inte komma på några särskilda skäl till att träffa honom, men det fanns ett par motton som oundvikligen gjorde sig påminda där jag stod och funderade på vad jag skulle göra. "Varför inte?" och "Inga hämningar". Motton som får tala för sig själv. En stund senare hade jag visst smsat ett "why not?", och en halvtimme senare på t-bana Skanstull klampade en lång, skäggig tysk fram med ett nervöst leende.
Så ikväll har jag suttit på en persisk bar och druckit coca cola med en miljöengagerad 29 -årig tysk iförd byxor från fjällräven och skogshuggarröd flanellskjorta. Han bor i en stuga i Alperna, studerar skog och träd, håller utflykter om biologi för barn och poliser, älskar kor och får, vill hemskt gärna åka till Nya zeeland, tycker inte om katolska kyrkan, älskar boken Flyga Drake, har varit landskapsarkitekt, var blyg och garanterade att om jag någon gång ville besöka Alperna så hade jag en plats på hans soffa. Sen vinkade vi av varandra på Slussen efter en par timmar trevliga diskussioner och en promenad genom Söder.
Det räcker för mig för att konstantera att det lönar sig att chansa.
Natti.
Kommentarer
Isabella säger:
Det låter ju HELT underbart!
Annika säger:
Det var verkligen en trevlig upplevelse. Rätt spännande att man vet att man aldrig ses igen typ.
Trackback