Vet ni vad jag är trött på?
Fascinationen för mord.
Krigsfilmer. Brottutredningsprogram. Deckare. Tv-serier. Skräckfilmer. Nyheterna.
Döden, hela tiden. Jag är förhoppningvis många år ifrån den, men jag är redan så förbannat trött på döden. Varför vill vi se folk dö? Vart ligger nöjet i det? Det må vara fiction i alla dessa filmer, böcker och tv-serier, men det säljer ju ruskigt bra. Och i och med att fantasin flödar så blir mordbeskrivningarna alltmer vidriga och bestialiska.
Jag skulle vilja stänga av. En dag utan död.
Räcker inte verkligheten? Det står konstant om bombattacker, steningar, knivmord, folk som tänder eld på varandra och annat liknande i tidningarna som faktiskt baseras på det som händer på våran jord. Helt orsakat utav riktiga människor.
Jag känner antagligen det här starkare just nu än annars då jag på senare tid har läst två böcker om folkmord samt nu senaste en bok om en barnsoldat i Sierra Leone. Jag vill allmänbilda mig och få insikt i så många frågor som möjligt och tyvärr är ju dödandet någonting som upprepar sig om man vill veta om det som har varit.
Jag är övertygad om att många tycker jag är fjantig när jag blir illa till mods utav en helt normal skjutscen i vilken film som helst. Men jag är följd utav en oförståelse för hur man kan känna annorlunda - att man inte reagerar över huvud taget.
Det enskilda livet sjunker i värde.
(Undantag är dock scener i filmer som Inglorious Bastards där Nazijävlarna brinner ihjäl. Då reagerar jag också, fast med ett brett leende på läpparna.)
(det gör jag med!:P)
Å andra sidan är ju inte allt svart eller vitt. Man kan uppskatta skräckfilmer etc., men ändå må illa åt det brutala dödandet och finna det bisarrt. Man kan tycka som du gör, att det är för mycket våld överallt. Men ändå uppskatta spänningen i en riktigt bra skräckfilm. Det blir ju svårt att uppskatta film överhuvudtaget om man ska tänka för svartvitt. Då kan man ju inte titta på dramafilmer heller, för trassliga kärleksaffärer, självstympande tonårsflickor, problemfyllda familjer och bittra tårar är ju också något som fyller vår vardag till den outhärdligt hetaste grad. Kvar blir ju bara komedier & tecknad film. Fast du kanske inte gillar film överhuvudtaget?
Jenny: (fuck yes)
Candy: Allting är absolut inte svart och vitt, även om det är enklast att måla upp det så ibland när man vill bevisa en poäng. Självklart kan man få kickar av skräckfilmer och deckare och sådant för atst det är spännande och välgjorda filmer, etc. Men jag syftar mer till the bigger picture, hur vi älskar spel där man skjuter varandra, hur filmkaraktärer avverkas som frukostmackor. Liksomm. Sen förstår jag inte varför jag inte skulle tycka om film över huvud taget, jag tycker inte att kärleksaffärer är lika plågsamma som mord. Jag älskar film! Fast förvisso gärna en härlig Will Ferrel komedi eller typ sagan om ringen. Jag är en mes.
Jo, jag förstod vad du syftade till, den stora helheten med glorifierandet av mord (har aldrig förstått mig på skjutspel, till exempel, eller leksakspistoler- mina barn kommer ALDRIG att få leka med låtsasguns!)... men upplevde det som att du inte riktigt förstod alls hur man kunde gilla skräck/thriller. Att det måste vara antingen eller. Antingen äcklas man av det, eller så råhyllar man det. Förstår du hur jag tänkte?
Det finns så många draman som är hjärtskärande och alldeles för lika verkligheten, har man då upplevt en snarlik verklighet kan det vara lika svårt att titta på de filmerna tror jag. Jag upplever själv att många dramafilmer är svåra att titta på för egen del, liksom en del skräckfilmer & actionrullar bara är för mycket.
Ska tillägga att jag gillar tecknad film också. =)