rädd för att drömma

Min resa till Tanzania hade inte blivit av om det inte vore för att jag tog min impuls i höstas på allvar. Jag har fantiserat om att möta släkten där nere länge, och plötsligt fick jag den där "nu eller aldrig" känslan som faktiskt är ganska sällsynt. Så jag bokade min biljett och en månad senare stod jag förvirrad på en flygplats i Etiopien och fattade ingenting, rädd som en liten gris. Om det var värt det? Det hade varit värt det om jag bara fått uppleva dagen som bilden ovan föreställer. En dags bilåkande i vildmarken med Masaier som vägvisare. Helt oplanerat och kryddat med tusentals getter, giraffer bland träden, zebraflockar och masaibyar överallt.

Det går någon form utav inspirations-våg på internet. Det ska läggas ut foton från typ tumblr på bloggar och det ska stå texter på dem, texter som ska kännas. Det ska vara en bild på nån lättklädd kvinna som står på en strand med armarna i luften och det ska stå "Om din dröm inte gör dig rädd så är den inte tillräckligt stor". Det ska vara foton på ängar och himlavalv och det ska stå i stjärnorna att "Live, laugh, love, NOW". 

Det är djupt och fint alltså, jag menar på att jag kan påverkas till och från av de vackra fotografierna även om jag brukar känna mig lite töntig när jag erkänner det för mig själv.

Jag har tänkt på de drömmar jag har. De är av otroligt varierad natur och jag vill mer eller mindre att de faktiskt ska bli uppfyllda. Vissa av dem blir aldrig som i mitt huvud och så jag behåller dem gärna där - bilden utav mig som naturvårdbiolog på någon exotisk plats där jag räddar utrotningshotade tapirer typ. Det är genuint vackert i mitt huvud. Så finns det sådant som jag räknar med. Bilden utav mig och min framtida hund tillfredställda med livet. Jag och mina framtida barn (jag har börjat tycka om barn, go figure) i symbios på nån jävla brygga någontans. Eller nått, vi behöver inte vara på en brygga. Jag tar dem på äventyr runt jorden och jag har på mig kakifärgade shorts eller praktiska vandringsdojjor för jag är cool och ett med naturen. Fast om man ska tro på inspirationsbilderna från tumblr så är man ett med naturen om man står i princip naken på nån klipphäll men jag vet inte om det är så skönt för fötterna att vandra runt i regnskogen näcker. 

Vart var jag?
Jo, det finns andra drömmar som väcks till liv ibland. Planer kan man till och med kalla dem. Förslag från min käresta om att flytta till Nya Zeeland när vi pluggat klart. Eller mina egna föreställningar om att åka till Namibia nästa sommar och äntligen uppleva min ökenvandring. Saker som faktiskt går att genomföra bara man faktiskt bestämmer sig för att lägga upp sin ekonomi, eller en tidsplan som man faktiskt håller sig till. Men jag är rädd för det eftersom att det känns som att det man inte gör nu, kan man inte räkna med ska bli av sedan. En stor anledning till att min långresa till Borneo över huvud taget blev av var att jag bokade flygbiljetten 8 månader innan (!) utan att ha pengar till resan i övrigt. Det sporrade mig att spara undan 60% av min inkomst varje månad och leva snålt som fan, men det kunde jag å andra sidan göra på den tiden för att jag bodde hemma. 

Min poäng är att allt det där som kan bli inom räckhåll kan bara bli det om jag verkligen testar mig själv. Det är underligt hur jag egentligen bara presterar under press. 



aldrig nöjd

Jag blir aldrig nöjd.

Finns det något botmedel mot det? Någonting som gör att man inte alltid glömmer av sina egna upplevelser när man upptäcker att andra har gjort saker som är hundra gånger häftigare, eller åtminstone har upplevt mer. Som om livet vore en tävling i vem som har hittat på ballast saker. Dessutom så faller jag handlöst för otroligt stereotypa upplevelseberättelser. Typ som när man ser bilder på folk som har på sig softa kläder på nån landsväg i Australien och bor i tält eller i nån gammal van. Jag har fan inte lust med det egentligen, jag hatar att campa. Varför tror jag att jag skulle vara lycklig bara jag fick bege mig av på nya äventyr idag, nu, imorgon?

Det är lustigt. Jag har en chans på att bo ett halvår i Sydafrika med början februari nästa år. Det borde räcka för att jag ska kunna slappna av och fokusera nu, men det gör det inte. Jag vill göra allt. Och jag vill göra det på en gång. Och jag vill göra det bättre och mer speciellt än alla andra.

Bota mig, tack. 

gårdagen


Dansandes till detta spektakel. 

Min valborg slutade upp i en dansant och spontan glädjestund framför en scen på en skräpig äng, med tunt publikhav och mycket skratt. Därefter tog slumpen gänget vidare mot en liten trevlig fest och det var nog allt jag behövde, för jag kände verkligen att jag var nöjd när jag gick hem sedan.

Och idag skiner solen. Vilket jag försöker ignorera. Jag har ekonomitenta på fredag. I say no more.

Jag sitter här, och jag tror att jag försöker förstå mer och mer hur oerhört starkt mitt behov är att inte tänka varken bakåt eller framåt. För några veckor sedan så var livet plöstligt slussat in i vad jag trodde skulle bli en ren katastrof - men det är stilje på den fronten nu, och kanske blir saker egentligen bara bättre. Min olycka då var väldigt uttömande och det hade förmodligen varit precis lika uttömande om jag försökte föreställa mig hur det skulle kunna bli framöver. Så jag gör nog inte det. Jag sitter nog här vid mitt lilla skrivbord och hoppas på sol även i helgen istället.



tålamod

Jag tror, att om någon hade frågat mig om mittt tålamod, så hade jag fått svara; det är oändligt. Jag skjuter det framför mig en kärra, ständigt med hjulet rullandes tungt mot marken. Ibland skrapar knäna mot kanten eftersom att jag inte var tillräckligt förberedd på ett tillfälle då jag måste knuffa med lite extra kraft för att fortsätta framåt.


Kanske borde jag ställa ifrån mig kärran, luta det lite nonchalant mot en husvägg och vandra med mindre tyngd i mina steg. Kanske borde jag; kanske. 

will you still love me when I'm no longer young and beautiful?



Nu blir det den här låten som spelar på repeat här hemma då. Julia - det är lika bra att du förbereder dig mentalt.

Det har hänt mycket på sistone. Inte omkring mig kanske, egentligen, men inom mig. Plötsligt har jag gjort ett djupdyk. Seriöst engagemang för första gången, känns det som. Jag vill inte bara för att leva mer hållbart och hälsosamt, jag känner för det. Jag läser husmanstips och studerar när det är säsong för grönsaker och jag läser på om alternativa metoder till schampoo (ska testa att tvätta håret med honung under en period), jag har börjat använda en tandkräm som inte innehåller kemikalier (vilket vanlig tandkräm gör tillsammans med massor av andra produkter) och jag ska testa att använda olivhandtvål istället för duschkräm ett tag framöver.

Så, varför?
Jag har tänkt på mina värderingar, de mest genuina som jag försöker ha under ständig utveckling, och... Det bara slog mig. En vacker dag. En stereotyp jävla sommardag så satt jag ute på min balkong och brände mig på näsan. Och det slog mig att det första jag tänkte var att jag nu för helvete måste fara in till stan och köpa en mineralfoundation, min har ju varit slut ett tag. Och nu hade jag precis fått pengarna från CSN. 

Jag hade njutit i solen och min första tanke var att detta hade gjort mig oattraktiv. Så jag reflekterade över huruvida det egentligen kändes bra att köpa en foundation för 200kr - för vems skull egentligen? Tilläggas bör att jag inte hade någon brutal brännskada. Jag hade fått en mild rodnad på näsan. 

Jag utvecklade tanken. Det som slog mig var att det som upprepades i mitt huvud var att det skulle kännas så mycket bättre att köpa den så att jag äntligen kunde ha råd att vara snygg när jag gick till skolan. Ja, det skulle kännas så förbannat mycket lättare bara jag inte var lite röd om näsan när jag satt i skolan och studerade internationell utvecklingspolitik. Jag skulle ta min begränsade summa pengar och investera i min rädsla för att se naturlig ut. Jag stod länge i butiken och tittade på den lilla förpackningen. För vems skull?

Jag gick ut. Det handlade plötsligt inte bara om ytligheten i relation till mitt självförtroende. Det blev den stora bilden, perspektiven där jag såg framför mig hur denna lilla burk med obekant innehåll skulle smetas ut i mitt ansikte dag ut och dag in och sedan skulle jag köpa dyra krämer för att smeta bort den på kvällen, när jag var säker ifrån andras ögon. Miljön skulle påverkas; jag skulle inte veta hur. Mängder med obekanta ämnen som rinner ner i handfatet, mängder mer bomullstussar som slängs i soporna när jag febrilt har försökt gnugga bort mascaran ur mina ögon varje kväll. Mina ögon som för övrigt är väldigt känsliga, som skaver när linserna är i om jag bär smink.

Det ska alltså klia i mina ögon, och min tid och mina pengar och mitt självförtoende ska investeras i en produkt som jag inte ens om den innehåller någonting som är skadligt för mig, eller för miljön.  Tillverkad av ett företag som jag dessutom vet testar på djur.  Jag började undra. Läste på lite om ämnen som finns omkring mig varje dag. Det är inte som att allting var nytt - jag läser gärna på om diverse miljö och hälsorelaterade ämnen men jag brukar inte göra mycket utav det i praktiken, även om jag ofta går bekymrad. 

Och jag kan säga att den tillfredställelse det har givit mig efter bara några dagar, detta djupdyk, och att lägga ned pengar på att testa nya miljövänligare alternativ till vardagsprodukter - denna känsla är så behaglig. Jag sa kika efter en foundation som inte innehåller några dåliga ämnen. Nån dag. Just nu njuter jag bara av att jag håller på att vänja mig av vid behovet att använda det. Jag säger inte att allting har förändrats, att jag tänker försöka vara perfekt, att jag kommer att hålla fast vid allting jag testar. Men tro fan att jag ska bygga vidare på den här underbara motivationen, och jag ska aldrig sluta påminna mig själv om att den börda som läggs på kvinnors utseende aldrig har varit eller kommer att vara rimlig.

Förresten. Det första jag gjorde när jag valt bort min foundation var att gå och köpa ett solstift till ansiktet. Snäppet sundare.




föränderligt

Det är den där idén om att man plötsligt har förstått som kan bli problematisk för att allting är föränderligt och någonting som man förstod sig på ett tag är sedan någonting annat. Och man kanske ångrar att man sagt någonting om att nu, nu är det på ett visst sätt; och jag ska agera därefter. Jag ska ge vad jag kan. Jag ska verkligen tro på detta, fortsätta framåt, anpassa mig därefter.
 
Falskt. Inte vet jag. Jag litar verkligen inte på livet.

en helt annan tid

 
Och så följer en episod där allting inte är som det ska.

Man skramlar fram lite av det gamla och låter det vara ivägen för vårsolen. Funderar på om man kommer att behöva återse de där ledsna, bleka väggarna. Behöva hantera det som rörde sig inom dem. En och en annan stund går åt när man har en ilska att bära, en som inte är mer än ett uttryck för mycket annat.

Himlen är oskyldigt blå. Jo, förstås. Den bär klara nyanser och under den är vi alla tillsammans, men man tror att man kan luras bara man flyr undan en liten bit. Jag undrar vad som komma skall. Jag längar inte ens bort i första hand, jag längtar fram. Överraskningar är inte önskvärda sålänge de skymmer stabilitet. 

Det lustigt hur man reser i tiden. Förr stod en och rökte under fläkten i ett kök som byttes ut, en packade in små iskuber i kalla sommardrycker som jag fick smaka på, medan en annan hade lockigt, långt hår och brukade väcka oss på tidiga sommarmorgnar. Alla ord som har växlat sinsemellen, småprat om varandra och öppna frågor om framtiden. Var det detta vår nyfikenhet ville ha reda på? Var det inte mer än logiskt? Nu har vi rest hit, kanske med skäl att känna tacksamhet över att man inte visste hur överraskad man hade blivit om man hade fått stilla sin nyfikenhet redan då. 

Jag har förstått att det är mycket som man inte får tillbaks. En plats kommer inte att se likadan ut bara för att man behöver det för hjärtats skull; en kiosk stänger oavsett om vi brukade gå dit med varsin femma varenda dag under barndomens mest minnesvärda sommarveckor. Och medan vi färdas så byter vi skinn. Jag har inte glömt tiden före, jag minns den bara inte. Jag vet om att den fanns, jag ser den framför mig ibland, men den är inte verklig längre. 

Jag har också bytt skinn, men inombords är vi samma personer som en gång undrade. Nyfiken på om jag egentligen vill befinna mig några veckor längre fram..

many times happier



Stiga in i vuxenvärlden är inte längre någonting jag inte vill, det är snarare någonting som jag gärna skulle ta i hand med. Jag drömde inatt om min framtid och vaknade helt förstörd, en inte så uppmuntrande episod att inleda min morgon med. Men grejen är den att jag funderar på mina studier och kopplar dem till praktiken - att jag som vuxen skulle arbeta med utvecklingsarbete internationellt är inte fy skam. Det är bara det att det innebär att lilla jag behöver rejält med skinn på näsan samt en enorm förmåga att sätta mig in i andras situationer. Egentligen så skulle min utbildning behöva ha ett par delkurser i psykologi där man avgör om studenterna lämpar sig för att arbeta inom fältet i framtiden. Jag är för all del rätt godhjärtad, men kanske är det farligt att ta på sig rollen att ändra andra människor liv när de har helt andra historier och erfarenheter i bagaget. Det var någonting jag upptäckte i Tanzania; att jag som ung svensk kommer dit och berättar att jag studerar någonting som i framtiden ämnar utveckla deras land, var inte nödvändigtvis någonting som imponerade på någon jag talade med där nere. 

Så vem är det jag vill arbeta för? Kan det vara så att arbetet med mänskliga rättigheter är mer gediget än det med utveckling, eftersom att utvecklingsarbete är så inbäddat med ekonomiska intressen? Givetvis går allt detta ihop. Det är bara så stort. Världen känns främmande när jag läser om den eftersom att jag bara har upplevt fragment och knappt kunnat ta dem till mig. Jag tänker tillbaks på mina eskapader i sydostasien och funderar på 1) Varför jag valde att åka just dit 2) varför jag aldrig kände mig hemma. Jag åkte dit för naturen. Jag stannade för fascinationen. Men aldrig för att jag kände att jag relaterade till människa och kultur särskilt mycket. Japan och Taiwan är (helt skillda givetvis) som en annan planet i många avseenden. Människor är så otroligt, oerhört olika även om vi har massor gemensamt. Och jag vill inte komma ifrån denna lilla del av jorden och säga "hallå, ni gör fel, gör om gör rätt". Det är en tunn linje mellan positiv förändring och påtvingat övertramp, har jag börjat inse. 

Jag sitter och läser kapitlet "Theorizing the state" i boken "Politics in the developing world" och det fick mig att tänka på allt detta. Ciao. 


mer om ytlighet och den totalt onödiga energin



Dags att reflektera lite mer över saker i livet som är ivägen för min glädje.
Vi tar kläder som exempel. Ni anar inte hur otroligt lite kläder jag har som faktiskt passar, enskilt eller ihop. Samt hur otroligt många av mina klädesplagg som är utrtvättade och slitna. Detta beror på att jag övertvättar dem, men också att jag köper billigt av dålig kvalité eftersom att jag sällan har pengar över till bättre. Det blir slit och släng och jag ogillar det skarpt. Det jag ogillar mest med detta är att jag spenderar mycket tid på att vara genuint förbannad på hur jävla fult alltihop kan kännas. Idag har jag varit väldigt ilsken, och jag inser ju hur onödigt detta egentligen är. Det är bara det att vikten jag lägger i att känna mig fin och ordentlig har ökat i takt med bristande ekonomi samt att garderoben rensas på sådant som helt enkelt inte är godtagbart att ha bland folk längre. Vad jag än köper nytt så slänger jag någonting annat slitet och jag har därför aldrig särskilt mycket att ha på mig. Dessutom så har jag under förra året varit otroligt oekonomisk och köpt festkläder och högklackat istället för praktiska saker; någonting att ångra idag men det är ju rätt meningslöst att gräma sig över. Gjort är gjort. 
 
Så, är detta ett problem egentligen?
För mig så har det blivit det eftersom att jag bryr mig om hur jag ser ut bland folk. Jag hatar att jag inte ens har några vårskor som inte gör ont på mina fötter nu när de fodrade vinterskorna blir för varma. Jag hatar att min enda vårjacka är antingen en urtvättat med hål i som jag köpte i nian eller en skinnjacka från ginatricot som jag  ärvt av min pojkvän (?). Det är antingen för vamrt eller för kallt, för och tight kort eller för pösigt och obekvämt. Det ett jävla hallå helt enkelt. För vad? För att jag har lärt mig att det är viktigt att känna sig snygg. Det gör mig föbannad att jag blir så förbannad! Jag känner mig urbota korkad och offer för ett modernt samhälle fastän jag vet att jag bestämmer själv. Det är min hjärna, mitt yttre och jag får förvalta detta bäst jag vill. Det kanske är dags att slappna av och sluta snegla avundsjukt på alla andra som i mina ögon ser så välklädda ut varenda liten dag. Det är inte produktivt att bry mig om att jag har på mig samma kläder såpass ofta att jag tror att folk ska märka. Dessutom får jag väl lära mig att handla smart framöver. Kläder som går att kombinera på många sätt och som håller hög kvaité, så sparar jag på den tunna plånboken.
 
Vem bryr sig? Jag. Och om andra bryr sig, vad gör väl det?
Jag tänker fortsätta reflektera över detta tills jag blir bättre på att hantera det. 

Over and out!

låsa sig själv



Lyssnar på Anthony and the Johnsons - Just one star.

"I am just one star, caught in a shine.
My friends and my mama loves me, but it's not enough.
I want it to be more. More than I could bare.
I'm just one star, born of grace and soon to die.
But If I can just learn how to love, then I could live."

Jag tänker oerhört ofta på ytlighet nuförtiden. Det fascinerar mig. Ta bara fotot här ovan. Jag visar mig aldrig på bild i den vinkeln. Jag har tyckt att den är mindre estetisk än andra vinklar, och det är ju inte djupsinnigare än dumstridigt. Vad är det egentligen för en begränsning jag försätter mig själv i när jag tänker så? Om jag nu dygnet runt i resten utav mitt liv ska se ut som jag gör tjänar det lite till att försöka styra hur detta återspeglas på en bild, med tanke på att jag ser ut som jag gör i alla existerande vinklar varje dag resten av mitt liv så länge någon ser mig. Förstår ni vad jag menar? Det faller på sin egen ologik men ändå så kan jag faktiskt bestämma när jag ska ta en bild hur jag vill att den ska se ut och då gör jag det utefter mina egna föreställningar om vad som är fint. Totalt påverkade av livet omkring mig. Jag måste inte älska allt med mig själv. Jag måste väl inte ens aktivit kämpa för att acceptera det jag inte är så förtjust i för att det indikerar på något vis att när samhället (generaliserar om det ordets innebörd för att få fram min poäng) hävdar att det finns saker som är mer eller mindre fina, vackra eller acceptabla så går jag med på det och jobbar därefter. Vad händer om jag försöker utgå i djupet av mig själv då? Det kanske inte är så mycket att grubbla över, utseendet. Det kanske bara är.



ocd

Svenska Dagbladet har precis haft en artikelserie om tvångssyndrom, OCD, på sin hemsida. Jag som inte läser pappersupplagan vet inte om det även har publicerats där. Faktum är att det är ovanligt med information om denna psykiska åkomma, som ju faktiskt besvisats bero på en förändrad hjärnaktivitet hos den som är drabbad.

Ett typiskt bevis på att människor har svårt att relatera till tillståndet (utöver de 200 000 som ju har den) är att artikelserien nämner, inte en utan flera gånger, att David Beckham är en utav de som är drabbade. Vi behöver en fotbollsstjärna för att sympatisera; eller snarare för att intressera oss för en åkomma som är så vanlig men så dold ifrån allmänheten. Det är kopplingen till skam som gör att väldigt många väljer att inte dela med sig till sin omgivning om vad de går igenom. Tro fan det. Om jag skulle berätta hur jag tänker ibland skulle ni inte vara undantag om ni tyckte det var bisarrt, rent utav obegripligt. 

När jag skummar igenom artikelserien så väcks ett begär i mig som jag faktiskt har burit på ganska länge. Jag vill så väldigt gärna skriva om hur det är att leva med den här sjukdomen. Efter tio år så har jag tröttnat på skam, och jag har tillräcklig erfarenhet av toppar och dalar för att bidra med någonting utav intresse. Åtminstone för de som lever nära någon som är drabbad, samt för de som just nu plågas dagligen utav den där känslan utav att vara instängd i sig själv. Att alltid behöva övervinna någonting i sig själv för att kunna uppnå en nivå av livskvalité som känns sånär på "normal" som möjligt. Att avundas andra för att man undrar hur det skulle vara att inte reflektera över de plötsliga idéer som hjärnan slänger till med, och som resulterar i sådan oerhörd ångest och ett starkt begär att utföra ett tvång för att tillfredsställa det där begäret. 

Hur vore det att leva som ni gör - ni som är fria? Efter ungefär tio år med åkomman är det relavtivt svårt att minnas, men jag vet att jag var ett mycket obekymrat barn. Faktiskt ett utav de gladaste och mest aktiva i min omgivning. Det tog ett tag för mig att förstå och acceptera att jag fortfarande är den personen fast jag måste kämpa lite mer för att nå fram ordentligt. Min väg från botten till närheten utav toppen innebar många tuffa insikter och krävde en styrka som jag är mycket stolt över att jag lyckades framkalla i stunder där det inte kändes okej att vara. Priset var högt och egentligen får jag aldrig veta exakt vad det var - vad jag hade gjort alla de där dagarna, månaderna, åren om jag inte hade suttit istängd i mitt rum och oroat mig. Vem jag hade varit om jag hade fått leva efter den lättsamhet som jag faktiskt vill tro att jag har i mig, någonstans. Det jag vet är att det var värt allt slit att komma såpass långt att jag faktiskt accepterar att det finns en gräns för hur långt jag kan komma och att detta är okej. Det är en utav de viktiga insikterna i livet.

Vad jag vill komma fram till är att jag önskar att jag i framtiden kommer att finna tid och fokus till att strukturera upp en bok i ämnet OCD - Obsessive compulsive disorder. Det är en fånig lite dröm jag har. Som förresten inte är fånig alls.

Att älska livet så mycket att hopplöshet aldrig vinner samtidigt som man mår så dåligt av verkligheten att man ibland inte förstår varför man orkar att älska livet. 



ej på resande fot

Jag saknar den så innerligt. Känslan av att veta att idag så kommer det ske saker som jag inte är beredd på. Jag vet inte vad som finns om jag svänger till höger. Att spendera en hel dag med att leta efter en sladd till kameran i en främmande stad - att egentligen inte bry sig om hur lång tid det tar för varenda kvarter är ett nytt, och visst är det så att den fulaste stadsdelen kan bli som charmigast bara för att man fäster blicken vid särskilda detajler då man vandrar igenom?

Jag saknar att kliva upp och upptäcka på nytt varenda morgon hur vackra kullarna bortanför huset är, att sitta med öppen bildörr påväg till skolan med min värdbror som erbjuder skjuts, och jag förstår vad han menar fast våra språk är helt olika eftersom att vi har vant oss vid varandra.

Jag kanske inte saknar varken Taiwan eller Borneo särskilt, det är allt vad det innebar som fattas mig idag. Jag befinner inte ens vid en kust, jag känner mig instängd här idag, och jag har inte råd att ta mig härifrån. Jag vet exakt vad jag får om jag tar en promenad i närområdet. Jag vet vilka jag kanske möter på, jag känner igen vissa träd och jag förvånas inte av stigarna längre.

Jag tänker på Japan och hur jag gick omkring i värmen i en stad som jag aldrig kommer att se åter. Funderar på hur jag kunde känna mig så annorlunda bland medmänniskor och hur förjust jag var i den känslan. Hur dum jag måste ha sett ut när jag spenderade en timme i en matbutik bara för att jag inte förstod vad någonting var. Hur det kan vara då kul med en läskburk, för att den helt Japan-stereotypt har en fet smiley på sig och är något så hysteriskt färglad.

Jag vill ha det där idag. Förstår ni?

tanken

I have a favor to ask. Imagine yourself being completely alone with one particular thought. A thought which is difficult to explain to the outside world, since it has been created from birth and fed through time within your mind. The thought prospers, grows into an entity. Its brilliance is embedded inside of you and whilst you carry it around you begin to realize that the weight on you is the choice you have to take. Do you let it out, risking other’s to adopt their own inceptions onto it, or do you leave it to eternal loneliness?

 


min väg hit

Om ni läser detta inlägg så kommer ni snart förstå varför jag känner en nyfunnen tacksamhet till att jag när jag gick i lågstadiet hellre ville umgås med killarna i klassen istället för att leka häst med tjejerna borta på ängen. Det bidrog nämligen till att jag började umgås med Victor. Och hade jag inte gjort det, så hade jag kanske inte suttit här idag.



Jag tänker på slumpen. Den är livsfarlig. Jag kan leda det hur långt som helst. Jag vill ta med er på min resa, om ni har tålamodet.

Att jag födde 89' gjorde att jag valde gymnasie precis det året som var det sista man kunde välja att studera på gymnasie utanför min ort. Jag kunde därför välja grannorten för att jag var trött på den där jag föddes. Jag hamnade i samma gymnasieklass som en person, D, som hade lärt känna en barndsomvän till mig genom en annan kurs. Denna barndomsvän till mig hade haft kontakt med en annan barndomsvän tillika nära vän till mig så vi började umgås allihopa. I trean hamnade jag i projektgrupp med ett gäng killar som råkade ha gemensamma vänner till denna klasskompis, vilket ledde till attt ett ännu större gäng började umgås. Där råkade min första pojkvän finnas, och hade jag inte träffat honom och hade vi inte brutit upp ett år senare så hade jag inte bestämt mig i ren vinterensamdesperation att spontanboka en flygresa till Borneo – okej nu kan ni ta vilopaus en sekund – och hade jag inte åkt till Borneo så hade jag inte kommit hem och känt att det var för hjärteskärande att jobba med miljön och jag släppte därför lite på tidigare funderingar och bestämde mig för att kika på ubildningar som berörde mänskliga rättigheter och då hittade jag den här utbildningen. Hade jag inte mått dåligt under första året på gymnasiet och sänkt mitt betygssnitt därav så hade jag kanske valt Uppsala men nu sökte jag hit och kom in och hade inte min dåvarande situation hemma i Stockholm gjort att jag behövde komma iväg så hade jag kanske inte tackat ja. Men jag tackade Ja. Hade inte min rumskamrat gått sin egen väg fram till denna utbildning hade vi inte hamnat i samma klass, men nu gjorde vi det. Och hade inte jag ringt ett desperat samtal för att få lägenhet så hade jag kanske inte hamnat i huset brevid Julia, och då kanske vi inte hade promenerat samma väg till skolan varje morgon och då kanske vi inte hade talats vid så pass mycket att vi kunnat inse att vi ville vara vänner och då hade vi inte flyttat ihop denna höst.

Hänger ni med? Vi fortsätter.
Hade jag inte varit nervös första utekvällen på campus och ställt mig en bit ifrån dansgolvet ensam så hade en kille från maskinteknik inte kommit fram och skämtat med mig – hade jag inte roats av hans sätt hade jag inte tagit en öl med honom. Jag visste inte att han gick i samma klass som barndomsvännen till min nuvarande kärlek. Så vi drack en öl och nästa gång jag var ute och festade stötte jag in i maskinteknikern av en slump på dansgolvet och han presenterade mig för denna barndsomvän till min nuvarande kärlek, som i sin tur hade lärt känna min rumskamrat på annat håll. Hade vi inte så småningom börjat umgås alla tre, så hade jag inte tagit med min nya vän till en klasskamrats fest. Då hade inte han tagit med sig min Emil. Då hade jag inte kunnat få upp ögonen för honom och kanske hade det slutat redan där; men nu gjorde det inte det. Hade han inte bott i samma lägenhetshus som min nuvarande rumskamrat så hade han kanske inte kommit förbi så ofta men nu gick han ned två trappor i strumplästen och umgicks med oss allt oftare.

Vad har nu detta med mitt lågstadie att göra? Låt oss nu backa lite; anledningen till att jag började umgås med killen i min gymnasieklass som var en bidragande orsak till att vi började umgås ett större gäng, berodde på att en tjej han umgicks med i klassen hade lärt känna en klasskamrat från lågstadiet till mig, Victor, eftersom att hon kom från samma ort som oss och dom hade träffats på senare år. Jag vågade fråga henne om detta. Allting började kanske den dagen jag sa till henne ”Hur känner du Victor?”. Kanske var det i det ögonblicket hon och jag började prata, varpå hon presenterade mig för min blivande vän i klassen, som saker och ting tog form. Hade jag inte gått lågstadiet med Victor så hade jag inte haft någon anledning att prata med henne den dagen. Hade jag då kanske umgåtts med tidigare vänner på skolan ifrån andra klasser, och inte varit med och knutit samman detta större gäng. Hade jag då kanske inte åkt till Borneo efter uppbrottet; någonting som förändrade mig på min väg till utbildningen.

Slumpen skrämmer mig av flera skäl.

Det känns nämligen väldigt skört att sitta här idag och föreställa mig att aldrig ha träffat de människor som formar mig nu. Om jag aldrig hade träffat min rumskamrat. Eller min kära Ellinor som råkade ställa sig brevid mig första skoldagen och fråga om kurslitteraturen, och som sedan visade sig vara bekant med den maskintekniker som klev fram till mig första utedagen. Livets allra märkligaste tendens att låta slumpen avgöra. Egentligen så är det som gjort att människor är här baserade på hundratusentalsbeslut på vägen. Det vet jag. Separata beslut som blir någonting nytt.

Jag blir berörd inombords när jag funderar på att några beslut bort så hade saker och ting sett så annorlunda. Och jag blir förundrad när jag tänker på de människor som har funnits i mitt liv och gjort sådan skillnad utan att egentligen veta om  det -  kanske har vissa kontakter varit avgörande för min nuvarande kärlek, lycka, framtid. Är detta kanske ett allra tydligaste tecken på att jag trivs med livet? En hyllning till det jag är, har, och ser framför mig.

Så nästa gång jag håller hans hand i min, så kanske jag ska skicka ett sms till min lågstadievän Victor, och tacka honom så mycket för att jag har fått så mycket nytt att älska.


den oändliga vandringen

Det skulle kunna finnas ungefär hundratusentals olika sätt att leva sitt liv på i en tid som denna. Jag skulle kunna fladdra iväg mot nya vidder med konstant vindbitna kinder, jag hade kunnat rispa mina knän mot vassa kanter om jag valt att vandra på okänd mark och jag borde aldrig ha låtit mig själv tvivla på att förändringen är den som faktiskt kan ge livet allra mest.

När vet man vart gränsen i denna längtan till nya ting ska tyglas? När behöver man faktiskt förändring, och när är det mer ett beroende, en konsekvens av att man blivit införstådd med hur bra det har slutat andra gånger då man har kastat sig ut.

Och egentligen, varför ska det alltid handla om vad man behöver, när det likväl kan handla om det man så gärna vill? Det råder ingen tvekan om att jag vill mycket mer än jag kan göra samtidigt som jag inte vet vad jag vill eftersom att jag inte vet vad man kan göra - förstår ni?

Jag tänker på livets oändliga möjligheter alldeles för ofta, och en gång sa en man som förmodligen ansågs klok, att han sörjer alla de liv han aldrig kommer att få leva. Jag önskar att jag kunde se ut över en solvarm septembermorgon utan att undra när det kommer en såhär fin dag nästa gång.

Det sker så ofta att jag kastas in i tillstånd där jag vemodigt tar ett ögonblick som om det vore en vän, ber om ursäkt för att jag tagit det för givet, och undrar om det kommer att vara samma sak igen. Tillbaks i en gränd i Taiwan, och jag minns i detalj alla de halsband och prylar som hängde längst väggarna i de små affärerna. Där och då så var det viktigaste att spendera varenda krona precis rätt och jag kunde vandra i timmar funderandes på ett köp som inte var värt mer nnågra kronor. Jag kikade upp på Taipeis molniga himlavalv och kände att jag nog aldrig var påväg någonstans förutom exakt så långt mina ben orkade bära mig just den promenaden. En dag vandrade jag på en stig i en skog, ovanför staden, och vände om efter en kort stund eftersom att jag kom på att jag inte hade någonstans att sova och att det skulle bli mörkt alldeles snart. Den känslan. Den friheten. Ovissheten.Att räkna med att saker ordnar sig eftersom att de måste det.

Att saker ska ordna sig, för de måste det.
För några somrar sedan var det en särskilt blåsig dag i de Toscanska dalarna där min familj hyrde ett litet hus. Jag avböjde dagens planerade utflykt, tog min röda lilla plastiga mp3 med för få låtar i och gick ned för sluttningarna. Under hela veckan hade jag suttit och kikat ut över alla de åkrar nedanför byn, hur de bredde sig hur långt som helst och jag ville stå där nere och känna att jag hade kunnat gå hur långt som helst. Därför gick jag just dit och medan det blåste kyligt så tog jag mig över diken, mellan höga strån ur jord, ut i ingenting. Förbi små nedrivna trähus och en endaste bonde som sneglade på mig inifrån sin mossgröna traktors skal. Att jag inte visste vart jag ville var så tydligt men absolut hela min kropp kände att jag ville någonstans. Året var 2007 och jag skulle fylla 18. Troligtvis förstod jag att min rastlöshet var lika mycket del utav mig som vilken känsla som helst utav de många jag gick igenom varenda dag.

Fem år senare är jag oändligt stolt över mig själv för antal fattade beslut men så även fullkomligen inställd på att livet är ett, och att livet är mitt, och att denna insikt ger utrymmet för mer rädsla och ovisshet än jag nog någonsin hade kunnat önska mig under de åren då jag önskade att jag skulle få känna frihet. Jag är nämligen helt fri. Fri att leva mitt liv som jag vill.

Så vad vill jag?

stressmode deluxe

 


Upp och ned.

Jag befinner mig nu i samma tillstånd som när jag vaknade imorse. Stress. En av de värsta känslorna; den angriper från så många håll samtidigt. Jag har en onödig energi i hela kroppen, vill inte sitta still. Det känns som en dallrande vägg av gelé kring mitt hjärta, det vibrerar bara av att jag andas. Jag måste göra flera saker samtidigt för att inte bli alldeles tossig. Jag är trött, så trött. Men mest mentalt. Jag är känslig, mer känslig än vanligt. Hela dagen har jag fantiserat om att få komma hem och krypa ner i soffan och bara gråta tills allt släpper, men det händer inte, jag är nämligen alldeles för oavslappnad för att kunna lägga mig ner en tillräckligt lång stund för att bryta ihop.

Märkligt detta, inte sant.
I såna här lägen gör man bäst i att vänta. Ta det lugnt och härda de stunder som är värst tills man faktiskt återgår till normalläge igen. Vad man däremot inte gör särskilt klokt i är att fundera för mycket över livet, framtiden, lyckan, meningen. Därför är det förstås exakt det jag sysslar med just nu. Samtidigt som jag byter låt på spotify utan att låtarna har hunnit komma igång, kollar på tv:n, försöker planera morgondagen i mitt huvud och kollar facebook varannan minut. Som sagt; stress.

Vart ska jag börja (nej, jag har inte kommit igång ännu)?
Idag har jag reflekterat över följande saker.

♦ Hur beklämmande det känns att det finns så mycket vackert i världen som jag aldrig kommer att ha tid och pengar att se. Ska jag ha pengar måste jag jobba och då kommer jag inte ha tillräckligt ledigt och sen fungerar det på samma sätt åt andra håller, ni hajar. Dessutom är det inte moraliskt försvarsbart att flyga runt för mycket. Ni hajar. Herregud. Klimatet. Vart ska jag börja?

♦ Hur svårt det är att hålla löftena man avger till sig själv. Varför lova sig själv någonting man inte kan hålla, saknar man den självinsikt som krävs för att inse att löftet kommer att brytas eller är kanske så att man måste fortsätta ha ribban högt för att ens ha möjligheten att såsmåningom lära sig hålla sina löften?

♦ Hur beklämmande det känns att det jag valt att studera egentligen inte är det jag förmodligen skulle göra bäst ifrån mig inom. Jag hade nog kunnat göra någonting som kom mer naturligt. Jag vill hjälpa men vet aldrig hur.

♦ Hur är det möjligt att det tog 22 år i livet för mig att lära mig att tillaga sås? Mat i överlag? VAD har jag egentligen levt på de senaste tio åren? Varför är jag så lat när det gäller min egen hälsa? Varför har jag aldrig i princip aldrig lyckats hålla en budget?

♦ Lär jag mig verkligen att tidigare erfarenheter i handling eller vet jag bara om nästa gång att jag gör ett misstag men kan inte låta bli ändå?

♦ Om jag har sådana här livskriser regelbundet nu, vad ska då ske när jag hamnar i typ medelålderskrisen? Be till högre makter att jag har lagt ner bloggen till dess så slipper ni uppleva eländet.

Jag ville egentligen skriva någonting vackert ikväll. Ville hitta nya ord att beröra ämnen med, få utlopp för lite utav allt det som pressas mot min pannlob. Kanske ta tillfället i akt att berätta om hur det är när man är ständigt jagad inombords.

Men sen är det ju så att det är upp och ner som livet går. Är jag nere nu, då är jag kanske uppe imorgon. Så i dessa lägen kan det vara dumstridigt att skriva alltför mycket då det helt enkelt riskerar att bli väldigt dramatiskt och ledsamt, vilket kanske inte är representativt för hur jag känner om bara några timmar.

enkelheten

De där stunderna vi inte bör ta för givet är så sällsynt simpla. Man ligger och raderar tankarna som berör annat, men man vet det inte. De flyter omkring i ett annat universum, tycks det, för nu tänker man bara på någon annans hjärtslag, eller kanske andetag. Man tänker på vad en annan människa kan tänkas ligga och tänka på. Man noterar att man ligger precis sådär nära som man kan; så nära att man känner hur ens egna ögonfransar försiktigt skrapar mot den andres kind då man blinkar till.

Det är sällan längre stunder. Det bara varar ett tag. Det är enkelt att bara få ligga där brevid varandra. Samidigt så är det så komplicerat, så alldeles särskilt, eftersom att man ligger där brevid just denna person för att tillfälligheter har gjort att man har mötts. Och tillfälligheter har gjort att man har stannat upp och lyssnat på varandra. Kanske känt ifrån början att det här, det här är någonting som jag inte vill vara utan. Så man har vågat i ärlighet, sårbarhet, glädje, det som är äkta. Börjat infiltrera varandras vardag till den grad att nästa gång man ligger vid varandras sida så har det passerat hundratals tankar helt ägnade åt ämnet vi två. Du och jag. Tillsammans. Man klurar på hur det gick till egentligen. Hur det blev så ofantligt viktigt att få känna en hand i sin egen, den som länge varit van vid att greppa i luften. Lägger sin hand på bröstkorgen och undrar genuint, hur kommer det sig att det hela tiden är så fullt av känslor härinne, brukade inte jag känna mig ganska ensam?

Så jag lutar mig tillbaks mot dig, och stunden är allt som existerar.
Och jag tänker; det här ska man inte ta för givet.

ett socialt understimulerat samhälle

Här utanför så öser det ner. Jag har tänkt lite på sistone. Jag har sett mig själv, lite utifrån, och funderat över varför jag inte är tillfreds med att det främsta konversationsmaterialet i så många sociala situationer på sistone har varit just vädret. En regning sommar i Sverige. Varenda telefonsamtal mellan två personer tycks helt obligatoriskt innehålla frågan "jaha och vad har ni för väder hos er?". Varenda dag då jag kliver in i butiken så kommer vädret upp som samtalsämne.
 
Och jag skulle vilja säga,
hörrni, snälla.
Kan vi inte bara vara överens om att vi inte har någonting att prata om? Eller ska vi inte prata om någonting som faktiskt betyder någonting för oss istället. Främling, jag hör dig hellre berätta om din saknad eller din livs passion än att du i hövlig anda tycker synd om mig för att jag står i ett köpcentrum den dag då solen faktiskt skiner. Och medmänniskor, varför står vi här borta i Norden och bryr oss om harmlösa regndroppar när vi inte är i krig?

Vad är det för fel med att se sig omkring och se människor för vad de är, skala av normer som är så understimulerande och tröttsamma. Nej, jag har det inte i mig. Jag har det inte i mig att med ett platt leende prata om vädret. Jag vill inte. Jag vill ha äkta. Jag är på social upptäcksfärd. Mer och mer så inser jag att mitt största sociala handikapp är att jag inte mår bra av kallprat - jag känner mig exeptionellt ointressant och antar att den andra parten tycker det med.

Det låter så pretantioöst när jag skriver detta. Men jag bara längtar efter ett annat. Vi är tvugna att se och tala med så många människor i vardagen bara då vi ska gå lite ärenden, och självfallet vill man inte oftast ställa sig och berätta sin livshistoria för en främling bara för att det kan kännas mer relevant än kallprat. Det finns kanske en problematik, istället, i att vi känner oss tvugna att samtala alls. Vi kan väl le vänligt mot varandra och skippa tvång. Jag vill inte stå på en sommarfest med äldre människor och känna mig som ett tunnt ark, varpå de enda nedskrivna raderna berättar vad jag studerar och varför, som om det vore allt, och som om jag inte ser de fördömande reaktionerna då den andre parten inser astt jag inte läser någonting som är varken yrkesförberedande eller har hög status. De ler vänligt men bryr sig oftast inte ett dugg. De hade hellre hört mig säga, "jag läser civilekonom", och varje gång jag blir påmind om detta så blir jag lite mer skarvad inombords.
 
Vad är det vi lär oss om varandra egentligen?
Jag var på en fest där största delen utav de deltagande var över 75 år gamla. Kan ni tänka er vad dessa människor innehåller? De har varit med om krig, fött och uppfostrat barn, arbetat både hårt och ambitiöst på ett sätt som har givit denna generation ett tryggt land att bo i. De har lärt sig att bemästra livet även då sorgen har huvudroll, de har rest på platser som idag aldrig blir sig lika. Upplevt mängder, med betoning på mängder, utav samhällets utvecklingar på både gott och ont.

varför, varför kära människor VARFÖR pratar de med mig om vädret?


att upprätthålla välmåendet

För närvarande så plaskar jag runt i en känslomässigliten pool, lik en sådan man ger til små barn. Den är plastig och rund och jag får plats mitt i den, med huvudet högt över ytan och goda utsikter. Problemet är bara att jag lätt halkar mot den hala ytan när jag rör mig för mycket, och plasten går det lätt hål på om jag inte är tillräckligt varsam.
 
Fattar ni vilken löjlig metafor? Eller vad heter det nu... Metafor är nog fel ord men ni hajar säkert. Poängen är den att min egna glädje ruskas om utav tryck utifrån.



gött

Nu när jag är i hemstaden över sommaren så frågar folk omkring mig, hur känns allt? Hur går allt? Hur mår du? Och varje gång så svarar jag någonting i stil med; det går bra nu. Livet känns toppen. Jag trivs bra. Jag är inne i ett flow.

 

Stundtals så smakar jag på orden eftersom att de känns så särskilt utsöka när man menar dem.


Tidigare inlägg Nyare inlägg