Såhär glad är jag att jag inte är nästan-klar med min uppsats i Antropologin


Där har ni det. Utlandsstudiernas ansikte. Man är inte lika brydd som hemma. Det är inte genuin desperation; det är mer någon slags matt uppgivenhet när det inte går som man tänkt sig och man tänker "jaha det här går ju inte så bra" mellan varven. Jag är faktiskt stressad för att jag vet att jag kan detta men jag är verkligen trött och har varit ända sedan vi kom hem igår. En sak som jag inte har nämnt i bloggen är att jag har haft ont i magen av maten här efter varenda måltid sedan jag kom hit för fem veckor sedan. Det förstör energin och motivationen ganska så enkelt. Jag skulle mest vilja ligga och vila, men jag får inte, vilket leder till oerhörda irritationsutbrott.

Jaajaa, vardagen är ju närvarande vartän man är på jorden. Och studier är faktiskt inte särskilt kul alla gånger. Ämnena jag läser är ofta intressanta men jag kan grubbla över det faktum att jag studerar samhällsvetenskap när jag faktiskt alltid har tyckt väldigt illa om att skriva uppsatser. Vilket är det man gör i social science. Det faktum att jag ska skriva en C-uppats senare i år känns inte ens genomförbart, så mycket hatar jag det. Men när jag är gammal och vis kommer jag att se tillbaks på denna tid och känna ett utav följande alternativ 1. "Det var värt mödan trots allt!" 2. "Det gav mig ingenting".

50/50 på ett liv utan ånger alltså. Bra odds.

Godnatt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback