.

Stiga in i vuxenvärlden är inte längre någonting jag inte vill, det är snarare någonting som jag gärna skulle ta i hand med. Jag drömde inatt om min framtid och vaknade helt förstörd, en inte så uppmuntrande episod att inleda min morgon med. Men grejen är den att jag funderar på mina studier och kopplar dem till praktiken - att jag som vuxen skulle arbeta med utvecklingsarbete internationellt är inte fy skam. Det är bara det att det innebär att lilla jag behöver rejält med skinn på näsan samt en enorm förmåga att sätta mig in i andras situationer. Egentligen så skulle min utbildning behöva ha ett par delkurser i psykologi där man avgör om studenterna lämpar sig för att arbeta inom fältet i framtiden. Jag är för all del rätt godhjärtad, men kanske är det farligt att ta på sig rollen att ändra andra människor liv när de har helt andra historier och erfarenheter i bagaget. Det var någonting jag upptäckte i Tanzania; att jag som ung svensk kommer dit och berättar att jag studerar någonting som i framtiden ämnar utveckla deras land, var inte nödvändigtvis någonting som imponerade på någon jag talade med där nere. 

Så vem är det jag vill arbeta för? Kan det vara så att arbetet med mänskliga rättigheter är mer gediget än det med utveckling, eftersom att utvecklingsarbete är så inbäddat med ekonomiska intressen? Givetvis går allt detta ihop. Det är bara så stort. Världen känns främmande när jag läser om den eftersom att jag bara har upplevt fragment och knappt kunnat ta dem till mig. Jag tänker tillbaks på mina eskapader i sydostasien och funderar på 1) Varför jag valde att åka just dit 2) varför jag aldrig kände mig hemma. Jag åkte dit för naturen. Jag stannade för fascinationen. Men aldrig för att jag kände att jag relaterade till människa och kultur särskilt mycket. Japan och Taiwan är (helt skillda givetvis) som en annan planet i många avseenden. Människor är så otroligt, oerhört olika även om vi har massor gemensamt. Och jag vill inte komma ifrån denna lilla del av jorden och säga "hallå, ni gör fel, gör om gör rätt". Det är en tunn linje mellan positiv förändring och påtvingat övertramp, har jag börjat inse. 

Jag sitter och läser kapitlet "Theorizing the state" i boken "Politics in the developing world" och det fick mig att tänka på allt detta. Ciao.