låsa sig själv



Lyssnar på Anthony and the Johnsons - Just one star.

"I am just one star, caught in a shine.
My friends and my mama loves me, but it's not enough.
I want it to be more. More than I could bare.
I'm just one star, born of grace and soon to die.
But If I can just learn how to love, then I could live."

Jag tänker oerhört ofta på ytlighet nuförtiden. Det fascinerar mig. Ta bara fotot här ovan. Jag visar mig aldrig på bild i den vinkeln. Jag har tyckt att den är mindre estetisk än andra vinklar, och det är ju inte djupsinnigare än dumstridigt. Vad är det egentligen för en begränsning jag försätter mig själv i när jag tänker så? Om jag nu dygnet runt i resten utav mitt liv ska se ut som jag gör tjänar det lite till att försöka styra hur detta återspeglas på en bild, med tanke på att jag ser ut som jag gör i alla existerande vinklar varje dag resten av mitt liv så länge någon ser mig. Förstår ni vad jag menar? Det faller på sin egen ologik men ändå så kan jag faktiskt bestämma när jag ska ta en bild hur jag vill att den ska se ut och då gör jag det utefter mina egna föreställningar om vad som är fint. Totalt påverkade av livet omkring mig. Jag måste inte älska allt med mig själv. Jag måste väl inte ens aktivit kämpa för att acceptera det jag inte är så förtjust i för att det indikerar på något vis att när samhället (generaliserar om det ordets innebörd för att få fram min poäng) hävdar att det finns saker som är mer eller mindre fina, vackra eller acceptabla så går jag med på det och jobbar därefter. Vad händer om jag försöker utgå i djupet av mig själv då? Det kanske inte är så mycket att grubbla över, utseendet. Det kanske bara är.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback