.

Om jag inte dör i flygkrasch, blir jättesjuk eller glömmer mitt pass så kan jag i princip utlova att från och med söndageftermiddag så är jag mitt uppe i att samla på mig livsupplevelser och ta fotografier som jag kommer återgå till gång på gång tills jag blir trött på min dem själv och måste låta dem vila under några veckor för att sedan sitta där igen och bläddra...

Det är ett mönster. Ladda upp som fan, bli helt blek av att sitta och vänta på flygplatsen, resa iväg, vara rädd, tröttna på rädslan, landa, andas ut först när jag lämnar flygplatsen, inte förstå vad jag har gett mig inpå, njuta, känna mig sjukt cool, tycka tiden går fort, åka hem och obsessa över resan under en intensiv period. 

Kort sagt: Jag är rätt så intensiv. Det är väldigt knepigt för mig att förstå hur folk gör när dom liksom "chillar" inför en resa. Det är någonting sjukt obehagligt och spännande med flygplatser. Jag tycker om att vänta vid gaten. Hatar att gå på planet och spänna fast mig. Älskar när vi väl har lyft och de där förbannade spänn-bältet-skyltarna har slutat lysa. Brukar oftast spendera den första stunden med att vara aktivt nervös och förväntansfull, sedan hamnar fokusen på hur stel jag är i benen eller hur många timmar det är kvar till landning. Jag blir liksom för praktiskt lagd för att fokusera på min oro. 

ANYWAY.
Jag försöker väcka rese-känslan i mig denna afton men jag fattar verkligen ingenting? Afrika? Åka imorgon? Wtf? Frös benen av mig på perrongen nyss. Ska detta bytas ut mot en cola utanför Arusha, med Kilimanjaro bortom hustaken? 

Woop! Återkommer med sköna resestories later helt enkelt.