.

En så fjäderlätt, så pricksäker, känsla.

Jag undrar nästan om naturen läste mitt inlägg om sommar, som kändes närliggande i och med våren som snart skulle kika fram. För idag så är där vårsol och ni vet samtliga vad den innebär. Den är stark och bedrövlig, i alla fall mot snön som inte har en chans. Is och slask får blandas med torr asfalt och grusvägar som snart är vänliga nog att låta sig joggas på. Himlen känns extra enorm, för den är molnlös och ljusblå. Jag vill nästan ta på träden, för nu fryser inte barken längre och det känns som början på någonting härligt.

Hundar på långpromenad med sina ägare. Skinnjackor och solglasögon om så bara för en dag innan snön kommer igen. Skönt. Det är så skönt att vakna ibland. Jag har varit ute en stund men vill redan ut igen.

Det har dock inte tagit bort känslan. Faktumet, att jag har gjort mig själv mycket besviken. Och det bekymrar mig att jag kan göra det mot mig själv utan att ha någonting vettigt att skylla ifrån mig på. Jag har bara inte gjort det jag ska. Inte hållit mina egna löften. Jag vet ju att jag kan. Jag bara gör inte.

Så idag är det kanske så att jag får nöja mig med att det är vårsol.
Resten kräver en väldigt massa djupa andetag, jag behöver verkligen bara fortsätta knuffa undan tankebanorna som inte tar mig någonstans. Jag fastnar ju egentligen aldrig. Hela tiden så är jag medveten om att det går att ändra sig.
Jag måste komma ikapp.


Bara för att poängtera det vackra i att mogna och inte vara osäker tonåring längre: Förut hade jag aldrig kunna lägga upp en sån här bild. Jag tyckte ju att jag var så ful! Mina utstående öron och min soklart udda näsa - jag blev verkligen påverkad utav det. Slöseri med tid, men det är ju lätt att säga i efterhand.