nu när jag har en lånedator


Blue Sky Black Death - Where the sun beats

Jag blir lite tokig i musik som egentligen bara är ljud. Stämningsfullt och härligt. Vet inte varför men jag kan inte tröttna, slå på lite Moby och jag ligger i dvala tills ni slår mig i skallen med någonting. Jag minns min allra djupaste Ludovico Einaudi period (pianist). Då kunde jag ligga i timmar och lyssna på hans plonkande, jag kan varenda liten ton när jag lyssnar idag även om jag knappast kan spela dem på ett piano. Brukar nöja med med att nynna med som en liten idiot.

Jag tror nog att jag framstår som en liten idiot i allmänhet när jag är ensam hemma. Det är liksom aldrig någonsin tyst här, och jag skulle förmodligen inte vilja vara min egen granne närjag glömmer bort att klockan är 03:10 då jag ställer mig i duschen och river av någon ballad med Leona Lewis helt utan ironi.

Dessutom har jag för vara att spela yatzy med mig själv. En egenskap jag liksom lärt mig att skämmas lite för, eftersom att det dels är mycket onormalt och dels (och kanske framförallt) jävligt meningslöst. Om jag nu slår mina egna rekord så är det I) tack vare slumpen II) ändå ingen annan som bryr sig. Hell, I don't even care.

Och med dessa visdomsord som för er är minst lika meningslösa som mitt maniska yatzyspelande, så återgår jag in i en vardag där jag trivs alldeles utmärkt med at bara röra mig mellan två hus.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback