en enorm dos inspiration (stört långt inlägg men med mycket innehåll)



DAGENS INSPIRATION:


Det finns andra liv, det finns andra sätt att leva och det finns massor av möjligheter.

Idag fikade vi med Jiske. Hon är en dos av inspiration, tror nästan jag ser lite kär ut när hon pratar med mig. Den här tjejen är i min ålder, och jag nämnde tidigare med anledning att hon har hus i Brasilien med sin kille. Hon berättar om livet där. De har liksom en usel atenn-TV med två kanaler, för vad ska de sitta inne och se på TV för, när de kan sitta utomhus i sin soffa och plocka färsk frukt ifrån träd? När de kan gå några meter och prata med en granne eller bjuda över lite vänner istället? Hon berättar om fester där alla sjunger och grillar och skrattar och det är så varmt i hjärtat, hela hon utstrålar det när hon berättar och låter blicken försvinna bort.

Jag avundas det enormt. Just att prata med någon som inte räds att ta sig precis dit hon vill, som talar om att öppna ett hostel i en liten kuststad och forma sitt liv så. Det är bara så läckert att höra det från en person som har växt upp i ett land som Nederländerna.

Det kliar inte i mina fingrar. Det kliar i hela min kropp. Jag vill börja mitt nya liv nu. Det har jag väl gjort, Universitetet här är ett trappsteg. Ett extremt relevant sådant. Jag menar inte att jag vill allt det hon berättar. Jag vet bara att jag inte är hemma här i den här kulturen.


Det är här jag har formats. Det är här jag har lärt mig 'lagom' - vet ni att utbytesstudenter skrattar när jag berättar om det begreppet? Och att idag på seminariet så tyckte min lärare (som har bott i latinamerika under en lång period) att vi var helt löjligt lugna och resonliga här, om man jämför med många andra platser där diskussionen hade varit eldig och aktiv.

Skulle jag få för mig att nynna en trudelutt på öppen gata skulle folk tycka att jag var knäpp. Varför? Jag menar inte att jag ska åma mig och skrika och vara högljudd och jobbig, men att bara uttrycka sig och vara och känna och explodera lite, jag tror att det skulle passa mig att få göra det. Folk kan kolla konstigt på mig bara om jag ler stort för mig själv - till synes utan anledning .Jag vågar inte sjunga när någon drar fram en gitarr - istället blir jag tyst och nervös för att jag räds att folk inte ska tycka att jag är tillräckligt duktig. I Malaysia ville de att jag skulle sjunga på ett bröllop, jag blåvägrade. Jag ångrar det ända in i märgen idag. De sa själva att det spelar ingen roll vad jag sjunger eller hur jag sjunger, det var gesten, att sjunga för brudparet som var det relevanta.

Och; en bekant på campus försöker alltid dansa med mig. Jag blir urgenerad. Säger att jag inte vill dansa med folk som verkligen dansar. För tro mig, han bara KÖR allt han har och bryr sig inte om vad någon tycker och han har vääärldens leende på läpparna när han gör det. Men jag vågar alltså inte dansa med honom för att då kommer väl folk kolla snett på oss? Det är ju skrattretande!

Jag, och jag menar på att detta är ett skandinaviskt/europeiskt fenomen, är hämmad. HÄMMAD! Jag vill våga vara som de som bjuder på sig själva. De verkar ha roligare.

Och jag vet att jag har det i mig. Tänker tillbaks på resan till Grekland 2009. Då var det minsann jag som dansade på baren, på dansgolvsborden, ute på torg. Helt vilt var det. Och jag var så sjukt glad och brydde mig så sjukt lite om vad folk hade för åsikter om mitt beteende.

Visst är meningen med livet att ha roligt medan man lever det?
Annars har jag missuppfattat någonting.




Jistanes. Om två veckor här nere har den här effekten på mig, så är det bara att se fram emot vad de kommande tre åren kommer att ha med sig. Dags att leva ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback