.

Fullkomligen avskyr när en känsla av obehag gör sig inneboende.
Då känner jag mig sådär plötsligt liten.

Vad är grejen med den här världen?
Varje dag börjar morgonen för mig med en tidning som berättar om människor som dör för att de kanske, bara kanske, ska kunna få leva i samma verklighet av möjligheter som jag gör. Jag ögnar sidor, och jag vänder dem knöggliga. Läser mer. Charlie, 78 år bor på Manhattan i USA och bryr sig inte om att araber dör för han tycker ändå att de alla är terrorister. Ingenting till övers har han för dem, står det under bilden på en vithårig man brevid ett höghus.

Han tycker att de förtjänar död. De här människorna som reser sig upp på en mark som inte velat vara deras stöd på så länge, om någonsin. De människorna som väljer att säga ifrån nu, vissa utav dem har sagt "Jag har ingenting att förlora".

Liv har försvunnit kvickt, efter givna order från högre ansatta.
De dör innan de har fått känna känslan av att vakna en morgon, läsa tidningen och tänka "Vilken tur att jag aldrig haft det så. Vilken tur att jag föddes i det här landet."

Det sitter gubbar på toppen av en hierarki och spelar ett maktspel där insatsen är hela existensen för människor i dessa länder. De riskerar livet för sin sak, dessa demonstranter av Nordafrika. För att de har fått nog. Och jag tänker i tystnad, lite skamset lutandes över stora mittuppslag, att det skulle jag nog inte kunna. 

Ni är större än mig.

Jag satte mig ned och tänkte skriva om någonting annat just ikväll. Men tankar om de lungor som aldrig mer fylls med luft, har hängt kvar i mig den senast tiden. Just nu händer det någonting i en del av världen inte särskilt långt bort, och det är obehagligt att det ska vara så svårt att begripa att det är samma jord som vi lever på. Jag delar kretslopp med sinnessjuka diktatorer och alla de som faller offer för dem. 

Jag är så jävla liten och meningslös om jag inte växer och gör lite nytta. Så känns det ikväll. Och mina egna känslor tycks orelevanta. Jag är arg för att jag faller av mig själv, som trasig frigolit, så fort jag känner att jag inte vet hur jag ska hantera det jag berörs utav.

Värst av allt är kanske att jag får en text om revolutionen i arabvärlden att handla om mig. Det är svårt att inte alltid utgå från sig själv, och just nu känner jag mig inte vidsynt. Jag känner mig ledsen och den här världen är som ett skämt.

Önskar frid i vilan till alla dem som mist livet och vi bör jobba på ett löfte till dem om att den här världen snart kan innebära frid i livet för de som kan fortsätta kämpa..