utan
Jag satt i din soffa för inte så länge sedan. Drack kaffe ur en mugg som du kanske också har druckit ur någon gång, fast jag är inte säker, för att jag minns inte om du drack kaffe. Du tackade nej när jag erbjöd dig det när du besökte mitt jobb, men jag fortsatte fråga ändå när du kom förbi.
Att kunna ställa en fråga och vet att man kommer att få ett svar. Allt det där man tar för givet här i livet, att kunna sända ett sms och veta att någon kommer att läsa det.
Jag kan aldrig mer skriva till dig. Får inte. Där finns ingenting längre.
Ingen person som hör en signal och plockar upp telefonen finns där nu, och varenda gång jag bläddrar i min egen telefonlista får jag påminnelsen om att det en gång var annorlunda.
En gång fanns det en person. Han satt i den soffan jag vet inte hur många gånger. Han ställde in den där muggen i skåpet när den var nydiskad. Sov i samma rum där jag satt nyligen och la märke till att en tröja fortfarande hängde på fåtöljen. En tröja som jag sett honom bära, om mitt minne inte luras med mig för att jag önskar att det vore så.
Det är förbi nu.
Och jag vet inte hur många gånger jag har önskat att det vore annorlunda. Att du fortfarande skulle kunna sitta i den där soffan. Att du fortfarande skulle finnas på plats här hos mig med ditt mest exalterade leende så fort det nalkas umgänge med alla de underbara vänner vi delade.
En gång la du dina händer på vardera sida om mina armar. Du såg in i mina ögon och du bad mig lova dig att jag skulle leva livet. Jag begärde aldrig detsamma utav dig, eftersom att livet är ett som enkelt tas för givet. Jag tog för givet att du skulle finnas kvar.
Jag vet inte längre vart du är.
Om jag vandrar till den brygga där vi sågs sist, och slår mig ned, är det inte meningen då att du ska sitta där brevid mig? Att vi fortfarande ska se samma landskap, om än genom olika ögon? Så skulle jag säga dig allt det som jag inte sa, vännen. Jag skulle säga dig allt jag någonsin kunnat om livet, om att känna sig liten, om att jag vet att det är svårt att förstå den här orättvisa världen. Jag skulle ge dig alla mina budskap som kanske kan vara av värde, för det var någonting du verkligen förtjänade. Jag vet att jag försökte där och då, men det känns tunnt nu efterråt.
Nu när mitt budskap istället är ett av saknad, ett ur sorg.
Jag saknar dig. Jag saknar dig.
Jag saknar dig så.
<3
Fint skrivet!
Ja, du skriver väldigt fint om honom. Det berör oss. Ändå måste vi försöka leva vidare på nåt sätt, för vi får ju inte honom tillbaka genom att låta bli. Men Anders rum är precis som han lämnade det. Man försöker lura sig att han bara är tillfälligt borta, kommer snart igen, och ler sitt stora varma leende i hallen när man möter honom. Förresten, han drack inte kaffe, bara the när vi alla drack. Mest mjölk, i alla lägen. Även på restaurang. Fast med kompisar var det väl öl. Kram till dej, försök hanka dej fram. En vän till mej sa att han har det säkert bra nu där han är. Vi får tro det.
Tack linn<3
Kristina. Tack. Visst är det så att man fortsätter fram, men det kommer dagar som är svåra där jag inte ens försöker hålla emot. Jag minns nu när du nämner det att han hade en viss förkälek för Mellanmjölk, som han gärna delade med sig utav med en glimt i ögat. Kram på er. Och visst är det så att han har det bra där han är nu.