.

Diskuterade rädslor med en vän. Tankar om varför man tvekar, när man egentligen vill göra det som innebär att man också kan få tillbaka. Man är ofta rädd, småsaker som stora, blir problematiska när det är helt upp till en själv vad som ska bli utav dem. Men det finns någonting lite fint i den skörheten. Jag tycker att den tyder på en känslighet som gör andra mer närvarande.

Det är så udda att det räcker med att en gång få sin osäkerhet bekräftad för att viljan att våga ska förstöras för en lång tid fram, trots att varje situation är unik när olika människor är inblandade.

Hur vi så in i det sista anstränger oss för att undvika det som ändå inte är mindre verkligt bara för att vi inte säger det högt. Att säga till andra; Jag är arg på dig. Jag tycker om dig. Jag önskar att vi kunde vara ärliga. Jag känner alltid glad när jag är med dig. Du har gjort mig ledsen.

Att leva efter känslor. Inte tänka; Jag kanske ska nöja mig. Den här personen tycker ändå inte om mig. Han eller hon skulle ändå inte hålla med mig. Jag är nog rätt glad som det är nu ändå. Jag tror att alla relationer kan bli bättre av att man faktiskt säger vad man tycker, just eftersom att det är den verkligheten man mer eller mindre agerar efter i slutändan. Att vänta tills någonting förstoras eller att anta att man ändå inte kommer vinna någonting på det för att man är osäker, det är inte att gynna någon.

Att möta någon. Att säga vad du känner.
Det torde vara bland det mest fundamentala som finns, så jag fattar inte hur vi har lyckats göra det så oerhört komplicerat.

Jag vågar ju inte ringa upp.