.

Ja, ja, ja vet att jag tjatar.

Men keep in mind;
Jag har inte ens varit hemma lika länge som jag var borta ännu, det ligger mig nära. Igår såg jag Eat Pray Love och den filmen spelas in på platser på Bali där mina fötter också vandrat.

Jag och Bella pratade lite om hur människor här tar för givet att kunna resa. Men bara det faktum att man kan flyga i luften och sedan befinna sig i något som känns som en ny värld, det är inte att rycka på axlarna över. Och det spelar ingen roll om man råkar ha turen att få göra det ofta; det ska fanemej uppskattas varje gång.

Jag tänker på de familjer från Skandinavien jag mötte i Asien, som inte gav tecken på någon entusiasm för att de plötsligt hoppat ur en longtailbåt och nu befann sig på paradisiska öar med perfekt strand, färggranna fiskar och superklart vatten. De rynkade bekymrat på ögonbrynen och letade nästan bestört efter en plats och jämrade sig lite småtydligt om de inte fick ha sin badhandduk på just den yta de önskat.

Jag fattar inte hur de till synes inte ens verkade glada? Exalterade?

Hur som helst så har jag fått solklart för mig varför veckan på Bali var den som blev mest lyckad under min tid där borta. För att där var jag trygg och helt fri. Jag hade alltid Lasse med mig så oron var obefintlig, och vi hade inget att anpassa oss efter, vi kunde åka vart vi ville. Det är sällan livet är just så. Jag var fri i Taiwan & Thailand också, men ensamheten är begränsande när den hämmar trygghetskänslan.


MIN KLIPPA OCH JAG (fast jag kanske blev något upprörd när han i smyg spenderade en kväll i Kuta med att säga till random killar från Australien att jag verkligen ville ligga med en Australienare. Jag fick en del konstiga inviter..)