.

för vi saknar dig.
och för utomhus är stjärnhimlen helt enastående mäktig, och luften är frisk, och regnet sköljer bort allt damm som har fladdrat in i luften, in i våra lungor, under de senaste månaderna. allting bara står givakt och väntar på oss. på dig.

jag trodde att livet inte väntade. att det alltid bara fortsatte framåt, och att vi bara ska lära oss hur man håller takten. men det kan visst vänta, det kan vänta på dig.

evig väntan. det kan kanske vara livets grymmaste straff.
men vad vet väl jag om evigheten, jag är ju inte klar än. du vet mer.

det är så sjukt egentligen. under miljontals stjärnor, på ytor på tusentals mil, i ett luftrum som när miljarder människor, på en gigantisk planet som trots det är mindre än andra.. så kan man ändå sakna en enda person så mycket att allt det där känns litet.

jag kan ännu inte påstå att jag hänger med.
det är för tragiskt.
för stort.

vi är väl för små för att ta in det som är störst.