.

Det har förvånat mig att jag inte hittills drömt om dig sedan beskedet om din bortgång.
Men inatt gjorde jag visst det. Vilket innebär att imorse när jag vaknade så var det inte i ljumnen ovisshet, det var i obehagligt påträngande ångest. Jag känner mig kall och illamående. Har saker att göra. Och jag gör dem. Men det märks liksom inte. Jag har precis betalat in reseavgiften för mitt stora äventyr som jag har laddat för så länge men jag är inte gladare för det just nu.

Jag sitter här och tänker på hur ingenting blir annorlunda vad vi än gör hädanefter. Ingenting kan ändra på att det som redan har skett. Ältandet kan hjälpa i hanteringen men det är inget botmedel mot död. Man har visst inte uppfunnit det ännu.

Det är en så vacker dag idag. Det är som om solens strålar rinner ner i alla små utrymmen utanför husen och skänker energi. Energi till det omkring mig. Jag sitter här inne och försöker tvätta bort behovet av att kolla ytterliggare än gång efter din dödsannons i tidningen. Nästa vecka var det visst den skulle tryckas upp och göra smulor av all tvivel om hur sant det här verkligen kan vara.

Jag måste resa mig nu. Resa mig och gå in i vardagen. Fast vi kanske inte ska kalla det för vardag, jag minns att du inte heller tyckte att det var ett bra ord. Ett samlingsord för menlösa dagar..

KOM TILLBAKS ISTÄLLET!!
hjälp..