"Vi kommer inte att låta er döda. Vi kommer att döda er"
När vi slår på radion klagar vi på tråkig och irriterande reklam. Om du 1994 slog på radion i Rwanda kunde du sannolikt få lyssna på en rad utav obefogade mordhot, speciellt om du var född som Tutsier istället för Hutu.
Efter att ha läst ut "Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer; Berättelser från Rwanda", skriven utav journalisten Philip Gourevitch så är jag fylld med väldigt många intryck. Jag tänker försöka samla dem, smälta saker jag har läst och skriva ett mer utförligt inlägg om några specifika saker jag reagerade på.
Men allt som allt, är jag väldigt berörd utav att det här folkmordet kunde ske 1994. Att det kunde fortskrida i åratal därefter utan att märkas tillräckligt för omvärlden. Att Rwanda idag är ett samhälle där man bor granne med människor som har mördat ens familj, att den bestialiska slakten på tutsierna inte har straffat sig såsom den bör.
Föreställ er själva att se era egna barn begravas levande innan ni hackas ihjäl med machetes på öppen gata, inför soldater som inte får agera.
Nej, precis. Det går ju inte att föreställa sig.
Var det kanske därför brevet med vädjan om hjälp fick vara liggandes på Kofi Annans bord på hans kontor i FN? Var det kanske därför medierna inte skrev att flyktinglägrena som skattepengarna gick till var läger för mördarna som försökte fly landet? Var det kanske därför hjälprättsorganisationer var med och anordnade en konsert där en popstjärna som propagerade hutumakt uppträdde? Var det därför de utsatta tutsierna återvände till fattigdom och nedbrända hem?
Habyarimana.
Säg någon ni känner som vet vem han är, han som i början utav nittiotalet byggde på grunden till ett krig som skulle bli mycket blodigt. Och allting i grunden handlade om en sak; att utrota ett folk. Habyarimana borde mötas med samma förakt som Hitler gör än idag, men istället fick han en minnesstund av Frankrikes president Jaque Chirac.
Han är dock bara en utav många skyldiga till alla fruktansvärda öden under dessa år.
Jag vet inte ens vad jag ska säga.
Det var så många inblandade som falerade att agera.
Någonting som äcklar mig med folkmord är det faktum att personliga öden plötsligt inte för utrymme, det är som om de människor som tynat bort nu aldrig varit egna personer. Som om de inte alla hade haft en egen historia. De blir bara del utav en siffra som är alldeles för hög redan när den har passerat 1.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Det är lätt att inte veta vad man ska säga, jag vet inte vad jag ska säga efter att ha läst ditt inlägg. Jag känner mig förvirrad, besvärad, äcklad men ändå finns inga vokabel som täcker alla känslotillstånd jag känner. Främst känner jag mig hopplös, jag känner att människor- humaniteten är hopplös. Det förmår mig inte, och det kommer aldrig sluta förundra mig, hur en människa kan låta en annan människa genomlida sådan tragedi. Man blir som du skriver, helt jävla mållös. Du skriver att du inte vet vad du ska säga, men du har sagt tillräckligt för att göra mig mer medveten sedan tidigare, mer villig att ifrågasätta och det är det ända man kan göra. Tack. Man måste öppna sitt hjärta för andra, och aldrig glömma människor vars livsöden har blivit undanskyfflade som ingenting. De har för evigt en plats i ens hjärta.
Jag vet inte vad jag ska skriva, jag blir alldeles kall inuti och får en sådan ångest som inte går att beskriva. Världen är verkligen grym.