.

Vi vill ständigt ha någonting som höjer oss till skyarna. Vi vill vara lite lyckligare, lite intressantare, lite smartare, lite snyggare. Men bara lite, sen är vi nöjda.

Har ni någonsin varit helt nöjda?  
Antagligen inte. För när vi väl har fått det lilla extra så önskar vi mer, och sen mer därtill. En ständig strävan, en konstant längtan.

Vi är  missbrukare.

Som om det vi har idag ens är en självklarhet. Kom ihåg att vi som läser det här just nu förmodligen är en minoritet på det här jordklotet - människor med utrymme att bry oss om småsaker. Människor med utrymme att klaga på sådant som faktiskt ligger i våra händer och vilar i ett stadigt grepp utan att vi ens behövt greppa dem från början.

Jag hade en väldigt nyttig diskussion med en vän häromdagen. Vi diskuterade hur vi behöver förstå att vi faktiskt inte är viktiga. Det menat på ett fullständigt positivt sätt; om vi lägger storhetsvansinnet till vila kan vi känna oss mer tillfreds och ha en distans till det vi kallar problem.

Det kanske är dags att definera vad ett problem egentligen innebär.
Jag  menar inte att de som är ledsna eller bär omkring på bekymmer inte har rätten att må dåligt. Jag menar snarare att vissa utav dem kanske inte ens behöver må dåligt ifrån början om de tänker lite kring sina värderingar.

Vi missbrukar våran rättighet att vara missnöjda.

Jag tycker självklart att man kan vara nöjd i livet men fortfarande ha ambitioner, mål och viljan att utvecklas genom erfarenehter. Jag föreslår inte att man ska slå sig ned på en sten i skogsdunge och titta på ekorrar för att det är lite mysigt och sen bara må bra för det. Fast, vill man det så...