.

En släkting till mig redigerar TV-program. Igår slog vi oss ned och pratade om ett program hon klippt för SVT, nämligen Den stora resan. Programidén har funnits i liknande former förut; tre svenska familjer skickas att bo med andra kulturer, långt borta. En familj i Vanuatu, en i Indonesien, en i Namibia. Här bor de hos familjer i byar där människorna livnär sig själva. Ett enkelt liv.

Jag såg ett enda avsnitt. Under hela avsnittet var ögonen som fastspända mot TV-skärmen, jag bara kände en längtan i hela min kropp. Det fanns nämligen någonting där som känns lite för sällsynt här.

Ärlighet.
Människorna där kändes så äkta, rena, tillfreds. De var så befriade. Det tycktes liksom inte finnas någon anledning för dem att bete sig som någonting de inte var. Och varför skulle de? Varför gör vi ens det?

Ja, varför är vi så rädda för det som är äkta?
Kanske för att de människor som uppmärksammas för att de gör som de tycker ofta är extrema?  Jag undrar hur folk hade sett ut om de bara gjort som de kände för när de klev upp på morgonen.

För förbjude att man bara säger som man tycker. Och förbjude att man accepterar att andra personen tycker annorlunda än en själv.

Jag skulle vilja möta människor och träffa dem. Inte träffa deras speciellt utformade personligheten för just den situationen man befinner sig i tillsammans. Jag skulle vilja se en öppenhet. Jag vet själv inte hur jag ska bete mig i vissa sociala situationer. Jag vet inte hur man gör, för jag är en flummig klumpeduns. Varför ska jag låtsas vara något annat? Det slutar med att jag står med ett stelt leende och försöker vara förtjusande i allas ögon.Men jag är inte förtjusande i allas ögon egentligen. Och det är okej.

Ärlighet för mig innebär dock inte friheten för alla att slänga ur sig elaka kommentarer om vad det tycker och tänker om andra. Nej, det är inte så jag menar. Jag vill bara att alla ska vara äkta. Jag vill skala bort allt annat. Det är bara restprodukter som tar plats i slutändan ändå.