.

Det värsta är inte när andra dömer eller granskar en, det värsta är när man själv gör det. När man ser igenom sig själv och inser saker, när man för en kort stund inte upprätthåller det där mentala skyddet som man håller fast vid så duktigt annars.
Sen finns inga ursäkter.

Jag vet inte om jag älskar eller föraktar mig själv. Det finns stunder då jag vill synas fast jag tänker att jag kanske inte förtjänar det egentligen. Att jag på sätt och vis är överskattad. Samtidigt är jag oerhört stolt över min person på flera andra sätt, och jag tar åt mig av den uppskattning vänner visar mig.

Det är väl ett mellanting. Om allting vore svart och vitt skulle vi ändå inte märka det för gråskalor är så bekväma. Sätter man ribban på mitten behöver man inte ta ställning. Det är väl det jag gör nu.

Så konstig läsning. Jag har fastnat i ett tankeläge, det blir så när jag inte är i sällskap av andra. Jag menar förstås det jag skriver men mina ord innebär inte att jag mår dåligt fastän de är negativa. Oavsett hur bra jag mår, hur roligt jag har och vad jag gör på dagarna så kommer jag inte ifrån ständigt ledsna eller allvarliga tankar när jag är ensam. Sån är jag. 

Förresten borde jag börja studera snart för mitt ordförråd är helt mörbultat. Ska bli skönt att dra igång hjärnan lite sen.

Nattey, imorgon blir det party på la Finlandiabåt fo shoee!