.

Far min lånade ut sin jobbdator för att stilla mitt Internetbehov.

De senaste dagarna har jag befunnit mig på mitt andra hem. Det är en ö i Bohuslänska skärgården. Med mig hem har jag en hint utav dialekt, salt i håret och minnen från en knäpp kväll i fiskeboden. Tänk er nästan femtio pers som först delar upp sig i lag - kvinnor vs män - och sedan tävlar om vilket lag som får flest krabbor på 35 minuter (Tjejerna vann med sju krabbor mer, en tuff match indeed!) .Därefter bär det av till Bödeboden för att delta i den årliga musiktävlingen. Här ska vi i sex lag gissa artister som Rune spelar upp på sin gamla bandspelare.

Tänk er nu sisådär tjugo fulla och gladlynta vuxna som plötsligt börjar tjaffsa om hurvida Alice Babs lever eller inte. Man kan ju kanske tänka sig att det borde vara slutjaffsat när smshjälpen 118 800 konstanterar att hon lever, men somliga hävdade fortfarande motsasen och kaosen var ett faktum. Rune tjuter med sin whiskyraspade röst, rödvinsglatta mamma ber alla hålla käften, Christer lägger armarna i kors som en trumpen sjuåring och alla barn och ungdomar skakar förtvivlat på huvudet. Alla skriker för att överrösta varandra, det är tydligen viktigt eftersom att en fråga gällde en låt med just Alice Babs.
Mörkret blottar bara några mastar i vattnet utanför boden och jag skulle inte bli förvånad om vi höll många seglare vakna den natten. Till slut gör sig Rune hörd med en slutgiltlig dom och lugnet lägger sig på bara ett par minuter

Jag ser mig om och tänker att det är skönt att vara tillbaka,